Den så kallade mödomshinnan har som bekant försvunnit. Och ersatts av en krans. Hinnan fanns aldrig, säger man. Hinnan har därför blivit krans och så långt är allt gott.
Men så tänker jag på Vasaloppet – jag minns inte vilket år det var – då den blivande segraren inte skulle hinna ta emot sin krans. Han körde mot mål utan att sakta in och dalkullan fick därför lämna kransen efter målgång. Han valde hinna istället för krans. Tvärt om där alltså.
Dalkulla förresten – finns det verkligen sådana? Borde inte de också försvinna och ersättas av något lämpligare?
En dalkulla känns som någon som inte har bestämt sig för om hon skall vara hög eller låg, om hon skall vara dal eller kulle.
I stadgarna för Vasaloppet står det att dalkullan, eller kranskullan som hon också kallas, skall vara ogift, från Dalarna samt ha idrottsliga meriter. Om det inte går att finna någon ogift kvinna från Dalarna med idrottsliga meriter så räcker det enligt stadgarna med att hon är "käck och grann".
Språket skapar verklighet och språket behöver därför revideras i takt med tidens landvinningar både på ett existentiellt och på ett materiellt plan. Låt oss enas om att dalkullan, liksom mödomshinnan, egentligen aldrig funnits.
Vi kan då utan att skämmas upphöra med dumheter som uppvisning av blodiga lakan efter bröllopsnatt eller att inbilla oss att en del av ”en svensks klassiker” är ett nittio kilometer långt skidminglande med en mugg blåbärssoppa i handen där slutmålet är att få en ring runt halsen från en käck och grann flicka som kanske är från Dalarna och kanske är ogift och kanske har varit duktig på idrott.
