Den obarmhärtige pingstpastorn

Läser om pingstpastorn Tommy Dahlman som på Twitter har skrivit: "Hoppas Alliansen nu inte flyr. Låt demokrati råda. Ta in SD och regera landet!" Jag kommer att tänka på en massa saker (som att det är en underlig syn på demokrati) men mest av allt tänker jag på att Tommy Dahlman varit hemma hos mig, att han suttit till bords med mig och min familj.

Det här var under mina uppväxtår i Hammarkullen, en i alla bemärkelser mångkulturell stadsdel. Tommy läste på någon bibelskola tillsammans med min farbror som också är fundamentalistiskt kristen pastor. De var, som jag minns det där för att besöka en barnverksamhet som min mamma bedrev tillsammans med någon annan.

Jag tänker att Tommy inte kan ha lärt sig särskilt mycket på sitt besök i Hammarkullen. Jag tänker att han inte kan ha lärt sig särskilt mycket vid vårt middagsbord och att han inte kan ha lärt sig särskilt mycket av Bibeln. Jag tänker att sådana som Tommy Dahlman är kristendomens största fiender. De infiltrerar en rörelse, parasiterar på den och slår sönder den inifrån.

Läs Bibeln! Det är verkligen en rekommendation. Börja gärna med Matteus, Markus och Lukas och Johannes. De fyra evangelierna. De berättar om vad Jesus sa och gjorde. Han stod inte inför en realpolitisk situation med ett rasistiskt parti som fått 13% av rösterna vid ett val! Han stod inför en realpolitisk situation där de var 13 personer kring ett bord och en av dem skulle förråda honom. Förrädare finns alltid i de egna leden.

Poängen är att den Jesus som framträder i evangelietexterna aldrig någonsin skulle ha föreslagit en normalisering av rasism eller att "vi måste våga ta debatten". Han skulle istället ha berättat om den barmhärtige samariten.

I Jesus berättelse som finns nedskriven i Lukas 10:25-37 så har en man blivit överfallen och rånad mellan Jerusalem och Jeriko. Han ligger svårt skadad på vägen. En präst passerar honom, viker åt sidan och går förbi. En samarier (samarit) får se mannen, fylls av medlidande och tar hand om honom. Han lägger om såren och tar den skadade mannen till ett värdshus där han betalar för mannens vistelse.

Samarierna hade lågt anseende vid den här tiden och prästernas anseende var högt. Jesus poäng här är att älska sin nästa som sig själv och att vår nästa är precis vem som helst. Solidariteten känner inga nationella eller etniska gränser. Den känner inga "vi kan ju inte hjälpa alla".

Tommy Dahlman är prästen som går förbi och låter den skadade mannen ligga kvar. Han vill att Sverige skall styras av en högerregering i samarbete med det rasistiska parti som vuxit fram ur det nazistiska NRP, samma parti som idag vill hålla kvar människor i krigets Syrien, som vill förbjuda fattigdom inte genom att ge fattiga pengar utan genom att knuffa bort dem ur vår åsyn.

Jesus delar inte detta synsätt. Han lyfter istället fram dem som förebilder som vill lägga om skadade människors sår och som vill betala deras vistelse.

När Fredrik Reinfeldt sa "öppna era famnar" så agerade han långt mer kristet än vad Tommy Dahlman gör. Medmänsklighet och Kristendom handlar inte om att ta någon debatt eller om att lyssna på inskränkta människors åsikter. Det handlar om att dela med sig av sitt överflöd, att hjälpa den som behöver hjälp även när det kostar på.

Förändrad gymnasieskola kan ge ny kanonmat

Regeringens utredare Stefan Ryding-Berg föreslår idag i sin utredning kring hur man skall få fler människor intresserade av att göra militär karriär (ja, det finns på allvar en sådan ambition) att ett nytt obligatoriskt skolämne skall införas på gymnasiet. Det skall heta Totalförsvarskunskap. I detta ämne skall man enligt Ryding-Berg lära sig om skillnaden mellan ett civilt och ett militärt försvar. Ja, det var nog det hela.

Vi snackar alltså inte om att införa en formulering i det centrala innehållet i Samhällskunskap. Han föreslår ett nytt ämne. Om förslaget blev verklighet skulle vi alltså ha en gymnasieskola utan bildämnet, utan musikämnet, utan obligatorisk filosofiundervisning, utan obligatorisk psykologiundervisning men med Totalförsvarskunskap.

Det här blir en skola där elever som ett rinnande vatten kan traggla skillnaden mellan ett militärt och ett civilt försvar samtidigt som de har begränsade kunskaper om demokrati (det är ju trots allt inget eget ämne).

Man undrar lite kring den rent praktiska planen här. Vem skall undervisa? Hur blir man behörig gymnasielärare i Totalförsvarskunskap? Hur analyserar elever utförligt och nyanserat skillnaden kring ett civilt och ett militärt försvar? Skall skoldagen förlängas eller skall man ta bort något annat ämne, t.ex. matematik? Frågorna är många.

Jag föreslår att Stefan Ryding-Berg blir Utbildningsminister i Sverige. Vi har nämligen en god tradition av att människor som saknar den mest grundläggande förståelse för vad utbildning är leder oss framåt i jakten på nya spännande Pisa-resultat. Och i det här fallet har ju Ryding-Bergs ambition varit god. Kanonmaten börjar tryta.

Vad är ett människoliv? Om John Williams "Stoner"

-->

 Vad är ett människoliv? Frågan går inte att besvara helt enkelt därför att språket inte är i närheten av att kunna omfatta de viktigaste aspekterna av vår existens. Varje försök till förklaring faller platt och plattast faller de försök som syftar till att med allt fler ord tränga in i vår inre tankevärld. Kierkegaard var inne på det här i ”Fruktan och bävan”. Störst av allt är tystnaden.

John Williams ”Stoner” är bland de bästa böcker jag någonsin har läst. Tystnaden är den strukturerande princip som här bär upp hela romanen. Mänskliga nederlag, motgångar och olyckliga händelser beskrivs helt utan vemod och denna brist på textuell sentimentalitet frammanar istället känslan hos läsaren. Det här görs helt utan att det upplevs kyligt eller beräknande. Det finns en värme som strömmar fram från så väl berättarröst som huvudkaraktär, men värmen är aldrig insmickrande eller uppenbar – den är strängt taget mänsklig (ungefär som en stel kram mellan en far och en son som på allvar älskar varandra). John Williams och hans karaktärer väljer att tystna där ord inte längre räcker till. Precis så som vi människor gör.

Så vitt jag förstår det väckte John Williams mästerliga roman från 1965 väldigt lite uppmärksamhet under hans levnad, men den har haft ett rejält uppsving på senare år. Det finns en liknande känsla som man kan finna hos en samtida författare som Richard Ford, som också på ett förbluffande skickligt sätt hanterar tystnaden.

Den yttre strukturen är enkel. Bondson börjar på Universitet och blir kvar där som lärare. Sen dör han. Det här är i allt väsentligt romanens handling. Vi får följa med i kärlekens mysterier, det olyckliga äktenskapets tomhet, passionens frånvaro, kunskapens kraft och framförallt får vi uppleva det evigt cykliska, det som hos Predikaren formuleras som ”inget nytt under solen”. Man förstår att Stoners liv på många sätt blir en repris på professor Sloanes liv (han blir till slut professor själv som för att bekräfta denna indetitessammansmältning), dotterns liv blir en återupprepning av moderns liv där Stoner själv hamnar i samma situation som sin svärfar och så vidare.

När Stoners blivande livskamrat beskrivs för första gången så görs det med följande ord:

”Hennes broderier var ömtåliga och meningslösa, hon målade disiga landskap i tunna akvarellfärger och hon spelade piano kraftlöst men exakt, ändå var hon okunnig om sina egna kroppsfunktioner, hon hade inte varit ensam med sig själv en enda dag i livet och inte heller kunde det ha föresvävat henne att hon kanske skulle komma att bli ansvarig för en annan människas välbefinnande.”

Romanens slut är osedvanligt vackert. Läraren och författaren Stoner griper på dödsbädden tag i den bok han själv skrivit och han finner att någonting av honom finns där i orden men att det inte längre är hans egen text:

”Fingrarna släppte greppet, och boken de hållit rörde sig först långsamt och sedan snabbt över hans stilla kropp och föll sedan in i rummets tystnad”

Man överväldigas av en känsla av att den text man precis läst kan ha fyllt samma funktion för sin författare. En människa vars text faller över honom, vars ord till sist når honom i samma stund som han dör. I det ögonblicket blir text och människa ett och vi snuddar vid svaret på den omöjliga frågan om vad ett människoliv är; att vi kanske till viss del är det som blir kvar efter oss.

Jag blir glad över det organiserade tiggeriet

Det är svårt att formulera det här på ett sätt som känns passande, men jag vill börja med att säga att jag är väldigt glad över alla tiggare som sitter utanför våra matvarubutiker. Jag är så klart inte glad över att det finns människor som tvingas leva på detta sätt, men jag är glad för det budskap som de ger oss.

Varje person som tjänar sitt uppehälle genom tiggeri är en person som inte tjänar sitt uppehälle genom kriminalitet. Varje person som ber om pengar istället för att ta våra pengar är en person som förtjänar våra pengar.

I sitt mest berömda tal, Bergspredikan, sa Jesus för nästan tvåtusen år sedan att vi skulle ”ge åt den som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig”. Ge åt den som ber dig! Kristna brukar glömma av det där.

I valtider samsas två typer av tiggare på samma plats. Jag har sett det flera gånger nu. Idag utanför Ica Vallda satt kvinnan som brukar sitta där och hon hade sällskap av männen med vita jackor med ett stort blått M på ryggen. De nya moderaterna, eller skall jag säga de nya tiggarna. De som har varit med och skapat det samhälle som leder till att människor slås ut samsades plötsligt med den som slagits ut och de var alla där för att tigga.

Sverigedemokraterna vill stoppa det organiserade tiggeriet som om ett mer oorganiserat tiggeri vore önskvärt, som om det inte är bättre när människor tillsammans hjälps åt. Myten om tiggarligor är så dum att man häpnar över att människor tror på den. Tänk vilka korkade ligor som nöjer sig med några hundralappars avkastning per dag. Den organisation som finns handlar om att människor som har det svårt tillsammans hjälps åt. Ett annat ord för det är solidaritet. Ett utrotningshotat ord. Eller kanske inte som ord, men som verklighet.

Det som gör människor besvärade är att vi har två val. Det ena är att blunda, förneka och fördöma och det andra är att inse att vi lever i en värld som måste förändras, men en värld där vi också måste hjälpas åt till dess att den har förändrats.

Mina barn förstår det här. Alla barn förstår det här för barn är nämligen empatiska men vuxna tränar bort medkänslan. Mina barn vill att vi skall ge pengar till dem som sitter utanför affärerna och de är oroade över att det finns människor som behöver leva så där. Det är en bra start. Jag önskar att det aldrig kommer att glömma den känsla och den insikt de lever i nu. Min nioårige son ville härförleden ge 50 kronor till en tiggande kvinna. Det är halva hans månadslön, det är som om jag skulle lägga nästan tiotusen i en skål. Helt utan att ifrågasätta, helt utan att oroa mig för vart pengarna går.

Jesus kunde ha sagt ”ge åt den som ber dig om han eller hon inte tillhör en liga eller om han eller hon bara skall använda pengarna till något dåligt”, men han sa inte det. Han sa ”ge åt den som ber dig”. Så där bara. Rakt av. Inga krusiduller eller bortförklaringar eller tillägg. Tiggarna utanför butikerna påminner mig om just varför. Båda sorternas tiggare.

Sluta bekämpa främlingsfientligheten!

-->

Rasism botas med kunskap sägs det och jag tror att det stämmer men jag tror att man tänker fel här. Man tänker att man skall förklara för rasisterna att de skall sluta vara rasister eftersom alla människor är lika mycket värda. Man tänker att man skall lära arga unga män som ser att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken att de inte alls är det om man jämför med infödda svenskar i segregerade områden, att det handlar om att utanförskap leder till ökad brottslighet, inte att färgen på vår hud gör oss bättre eller sämre. Man tror att det är sånt där man skall lära ut.

Då borde det gå ganska snabbt. Det hela är ju enkelt. Så varför går det då inte snabbt? Varför tycks främlingsfientlighet och rasism öka?

Jo, för rasism botas med kunskap. Kunskap i allmänhet. Inte specifik kunskap där någon förväntas acceptera och hålla med i en rad på förhand uppsatta klyschor som vi kan kalla värdegrund eller något annat klämkäckt

Människor med hög utbildningsnivå röstar i betydligt mindre utsträckning på främlingsfientliga partier. Människor som har arbete röstar också i betydligt mindre utsträckning på främlingsfientliga partier. Vi behöver en bättre skola med mer resurser och vi behöver skapa ett samhälle där alla får plats.  I ett sådant samhälle glömmer man bort att hata.

Vi behöver inte tuta i vevuzuelor och vända ryggen åt någon. Vi behöver förmodligen inte ens tala om att det är fel att hata andra människor om ingen längre finner skäl att göra det.

Rasism botas med kunskap, inte med de färdiga sanningar som någon bestämmer åt oss. Jag kan förstå varje försök att revoltera mot ett ”PK-Sverige” där vi skall lära varandra demokrati genom att prata om den istället för att leva den. För varje klyscha vi kör ner i halsen på en Sverigedemokrat kommer vi nämligen att skapa två nya. ”De har nog bara inte förstått”, tänker vi. Jag tror att vi tänker fel.

Skit i hela grejen! Det är på allvar mitt förslag. Sluta bekämpa främlingsfientligheten. Det är inte den som skall bekämpas, det är det samhälle som leder till att främlingsfientlighet kan kännas som en rimlig utväg.

Om porrgömmornas försvinnande och hotet mot folkhälsan

 Saker föds och andra dör ut. Vissa saker saknar vi inte alls eftersom det som kommer efter är så mycket bättre än det som var innan. Få beklagar sig väl över att man inte längre kan sända morsekoder, använda 56k-modem som bryter telefonledningen, ha datorer stora som rum som har sämre kapacitet än dagens läsplattor. Få klagar också på att de gamla husförhören försvunnit eller att digerdöden skjutits på avstånd. Men är verkligen all förändring av godo?

En sak som var vanlig under min uppväxt men som dagens unga människor troligen inte kan relatera till är de så kallade porrgömmorna. När jag befann mig i nyligen könsmogen ålder var porrtidningar gömda under en sten i skogen lika vanliga som kantareller. Idag har troligen dessa porrgömmor försvunnit. Men vad är problemet? tänker du. Hela Internet är ju en enda stor porrgömma.

Problemet jag ser är strikt folkhälsomässigt. Då vi tidigare tvingades ut i den friska luften för att nå den friska lusten kan vi idag sitta inne och stirra på en skärm. Hur skall man nu kunna väcka ungdomars naturintresse? Vad skall nu motivera 14-åriga killar att på egen hand ta stärkande skogspromenader?

Håll käft och ge oss pengarna!

Så kom en ny larmrapport om skolan och även denna gång i form av en så kallad Pisa-rapport. Nu har man mätt tillämpning av analytiska förmågor som inte direkt går att koppla till något skolämne. Än en gång hamnar den svenska skolan under europa-genomsnittet och än en gång intervjuas en förståsigpåare som berättar att det är lärarnas kompetens som är problemet. De behöver fortbildas.

För bara en vecka sedan slog sig Skolinspektionen för bröstet med att de gjort ”hela 650” lektionsbesök och de kunde konstatera att problemet med den svenska skolan framförallt, som generaldirektör Ann-Marie Begler formulerar saken, handlar om ”lärares oförmåga att anpassa undervisningen”.

Jag har arbetat som gymnasielärare i 13 år. Under den här tiden har jag planerat, utfört och efterarbetat mer än 35000 lektioner, först som lärare på det individuella programmet där utmaningen handlade om att bygga upp de människor som systemet rivet ner. Kloka unga människor som hade det gemensamt att de antingen revolterat mot ett inskränkt system och därför bestraffats eller att de haft specifika behov som grundskolan inte kunnat tillgodose.

Det individuella programmet var ett skolprogram för elever som slagits ut och detta blev snabbt gymnasieskolans största program. Det där stack i ögonen. Misslyckande skall man gömma undan, sådant får inte synas.

Jag minns när Jan Björklund höll hov i Lisebergshallen inför alla Göteborgs gymnasielärare. Han raljerade då över det Individuella programmet och kallade det svensk skolhistorias största misslyckande. Han berättade att de enda som tror på den typen av verksamhet är de som själva jobbar med den. Där satt jag och mina kollegor. Ditkommenderade. Vi tvingades lyssna och hade ingen möjlighet att försvara oss.

Vi visste att vi gjorde mycket bra, att många elever kom tillbaks efteråt och hälsade på. En del tackade oss till och med för vad vi gjort för dem. Allt sådant här var och är meningslöst i Björklunds ögon. Skola för Björklund handlar om kunskap, ordning och reda, höga betyg och bra resultat i Pisa-mätningar. Att människor offras på vägen spelar ingen roll. Att receptet inte ens funkar spelar tydligen heller ingen roll.

Så fort Björklund fick chansen så avskaffade han det Individuella programmet men eleverna finns kvar. De är inknuffade där de inte syns men där deras misslyckanden fortfarande kan lysa i Pisa-rapporter och ”elev nöjd-index” (ja, ni skrattar men det finns faktiskt ett sådant).

Skolan lider svårt av att ingen lyssnar på dem som faktiskt vet hur saker och ting funkar. Att vara lärare är att ha en lång högskoleutbildning, låg lön och att tvingas lyssna på människor som berättar för oss hur vi borde utföra vårt jobb. Vi är experter i våra ämnen och vi är experter i hur man lär ut, men ofta känns det som om man hellre frågar vem som helst som någon gång för fyrtio år sedan har gått i skolan än att fråga oss.

Håll käft och ge oss pengarna!

Det är nämligen där huvudproblemet ligger. Höj lärares löner och därmed vår status, anställ samtidigt fler lärare så att klasserna får en hanterbar storlek. Idag sitter det ofta 35 elever i en vanlig gymnasieklass. När du gick i skolan så var ni kanske 25. Det låter inte som så stor skillnad men fråga vilken lärare som helst och du kommer att få reda på att skillnaden mellan 25 och 35 är skillnaden mellan att se varje elev varje lektion och att förhoppningsvis ha lärt sig namnet på alla elever i klassen innan terminsslut.

Den senaste Pisa-rapporten visar att svenska elever inte är bra på problemlösning. Ingen förstår varför eftersom skolans kurser och betygssystem fokuserar just på analytiska färdigheter. Det där stämmer ju, men fråga oss som är lärare och ni kommer att få ett enkelt svar:

Vi förutsätter med kursplanerna baskunskaper som inte finns. Vi förväntas alltså kunna gå direkt in på det analytiska, men skolarbetet blir då lite som vilket debattprogram på teve som helst där man bjuder in proffstyckare istället för experter. Den analyseras helt enkelt jävligt mycket men ingen fattar vad de analyserar.

Grundskolan måste få resurser att ge eleverna en ordentlig kunskapsgrund och det här kostar pengar. Det är skitdyrt. Det kommer att kräva skattehöjningar och att andra samhällssektorer avstår från resurser till förmån för skolan. Göteborg får nöja sig med två Ullevi och en jättestor ishockeyarena. Kanske har man inte ens råd att hyra in Tommy Nilsson till nästa Göteborgskalas.

Ja, just det. När vi ändå är inne på den saken. I Göteborg tycker man att Scandinavium börjar kännas lite gammalt. De arkitektoriska förslag som visats i pressen visar hur den nya anläggningen placerats fint på det så kallade evenemangsstråket. Rakt över Burgårdens gymnasium. Som om skolan inte fanns. Ganska talande. Det finns ett bildnings- och utbildningsförakt som troligen saknar motstycke i andra städer. Men Göteborgs kommun är Sveriges kommuners och landstings stora förebild. Högst kvalité till lägst kostnad (d.v.s. lägst skolpeng och ändå ger vi eleverna hyfsade betyg).

För ett tiotal år sedan började man att rekrytera militärer till skolan. Dessa före detta officerare sades ha fått en alldeles utmärkt ledarskapsutbildning i det militära och denna kunde vi i skolvärlden tydligen ha stor nytta av. Jag kan tänka mig att många av dem kom in och pekade med hela handen och jag tror att de fortfarande pekar.

Pekandet flyttades upp så långt att vi nu till och med har en utbildningsminister med militär bakgrund. Det märks ganska tydligt.  Han pekar och pekar men det händer ingenting.

Skolan befinner sig under ockupation från en fientlig makt. Den demokratiska skolan har ersatts av en militärregim. Det som utmärker militärregimer är att man inte riktigt lyssnar på folket (i det här fallet eleverna och lärarna). Skolinspektionens 650 besök väger tyngre än elevers 21 miljoner lektionsbesök per år.

Vi behöver en ny skola. En skola fri från betygshets där man tror att skolans problem löses bara man talar om för sent utvecklade fjärdeklassare att de är sämre än sina kompisar. Vi behöver också en skola där människor slutar peka med hela händer och istället möter upp med öppna famnar. Framförallt behöver vi förbannat mycket pengar och lite arbetsro.

Håll käft och ge oss pengarna! Så enkelt är det.

Skolinspektionen brister i anpassningsförmåga

Skolinspektionen slår sig för bröstet igen. De har nämligen gjort ”hela 650 lektionsbesök” och utifrån detta tycker de sig ha svaren kring vad som är fel på den svenska skolan. Generaldirektör Ann-Marie Begler menar att den viktigaste förklaringen till skolans misslyckande är lärares oförmåga att anpassa undervisningen till eleverna.

Det är allvarlig kritik mot en yrkeskår ifrån vilken alltfler nu flyr och flykten kommer knappast minska när hårt arbetande människor än en gång får höra att de gör ett dåligt jobb. Så låt oss därför titta på hur Skolinspektionens egen anpassningsförmåga ser ut.

När Ann-Marie Begler tillträdde som generaldriektör för Inspektionen så presenterade man den nya ”vässade skolinspektionen”. Detta illustrerades med en blyertspenna som vässas – ett objekt som var vanligt använt i skolor på 1900-talet. Det nya tycktes alltså vara att man helt hade förbisett teknikens insteg i den svenska skolan – eleverna skriver ganska sällan med blyertspennor – och att man skulle slå till med hårdare inspektioner mot skolor. Föremål för granskningen skulle uppenbart i högre utsträckning vara de hårt arbetande lärarna och i mindre utsträckning beslutsfattare.

Nu har alltså inspektörerna gjort 650 besök och tycker sig sitta inne med avgörande sanningar. Själv har jag gjort mer än 35000 besök (kanske 40 000 om man räknar med alla gånger jag glömt någonting och fått gå tillbaks till arbetsrummet och hämta det). Mina besök har inte heller bara varit besök utan aktivt deltagande där jag utifrån en pedagogisk tanke arbetat, känt in, förändrat och utvecklat min undervisning i mötet med eleverna.

650 besök. Experterna har gjort 650 besök. 650! Besök! Sveriges elever gör på en vecka ungefär 21 miljoner aktiva granskningar av den svenska skolan och vi som lärare planerar, utför och efterarbetar ungefär 1,9 miljoner lektioner i veckan.

Man kan fråga den som vet nästa gång.

En sak vi som lärare vet är att arbetsbördan ofta är närmast orimlig, att politiker i syfte att spara pengar tvingar ner skolbudgeten på en nivå där klassrumsinteriör är densamma som den var när du gick i skolan och där allt fler människor skall vistas i lokaler där ofta inte ens ventilationen är tillräcklig eftersom ingen när skolan byggdes skulle kunna komma på tanken att någon i framtiden skulle få för sig att trycka in så många människor på så liten yta.

Det är inte svårt att se hur skolan avspeglar samhället i stort. I hårt segregerade förortsområden är det inte ovanligt att hälften av eleverna går ut grundskolan utan att vara behöriga för gymnasiestudier. I hårt segregerade välbärgade områden är det någon enstaka procentandel av eleverna som inte blir behöriga.

Skolinspektionen, ni vet de som fortfarande tror att pennvässaren är en modern symbol för den svenska skolan, tycker att det huvudsakliga problemet med den svenska skolan är lärares oförmåga att anpassa sig. Så, säg mig då kära inspektörer: Varför blir denna oförmåga så mycket större i segregerade förortsområden? Eller skall vi kanske fråga eleverna? Jag tror faktiskt att de har bättre koll.

Stöd djuren - ät massproducerat!

Allt fler röster höjs för att vi borde bojkotta kött från djur som behandlats illa i trånga burar, med avklippta knorrar och så vidare. Istället borde vi äta ekologiskt, närproducerat och mat från lyckliga djur som levt på stor yta, betat i det fria och haft det ganska bra. Jag tänker att det här är ett fullständigt bakvänt tankesätt.

När vi talar om dödshjälp så brukar vi mena att vi skall hjälpa människor som lider att slippa lida och samma sak borde väl gälla här? Eller bryr vi oss inte alls om de enskilda djurens väl och ve?

Vore det då inte bättre att äta upp olyckliga knorrstympade 49-kronors filéade grisar från Danmark vars liv ändå får betraktas som djup misär än att äta upp lyckliga grisar som annars skulle levt och haft det bra?

För varje ekologisk, frigående kycklig du äter så tar du livet av någon som har det bra och för varje sönderstressad burfågel du äter upp så hjälper du en lidande varelse att slippa lida.

Tänk om!

Gör inte er blindhet till vår - Nätmobbing har inte med skolan att göra

En rapport från Friends dyker upp och konstaterar att var fjärde elev säger att deras lärare aldrig har tagit upp fenomenet nätmobbing. Beatrice Ask uttalar sig i media och säger att skolor ska anmäla den här typen av företeelser och säkerställa att det upphör. Hon säger att det är en verklighet att ungdomar kränker varandra på nätet. ”Skolor kan inte blunda för det.”

Jag är alltså inte bara lärare. Jag skall, enligt Ask också jobba ideellt som internetpolis på min fritid. Skulle man istället kunna tänka sig ett system där skolpersonal arbetar med sådant som händer i skolan på skoltid?

Det kanske känns konstigt men vi lärare saknar nämligen också förmåga till omnipresens. Vi kan inte vara överallt. Det är givetvis en begränsning, men så är tyvärr fallet.

Jag förstår att alla andra yrkeskategorier patrullerar på internet flitigt för när hörde man senast kritik mot att banktjänstemän inte tar tag i nätmobbingen eller mot att tandtekniker inte tar sitt vuxenansvar?

Men vi lärare har blivit en spottkopp för dregglet från politikernas dåliga samvete. Trots att nätmobbing sker utanför skoltid, så har ändå tre av fyra elever upplevt att lärare diskuterar det här fenomenet med sina elever. Det här är ändå Beatrice Asks definition av att blunda.

När sådana kommentarer vill jag byta jobb. När jag läser sådant får jag lust att helt sluta bry mig. Men vi lärare blundar inte. Vi står med stirrande ögon och gapande munnar. Hur i helvete kan ni med? tänker vi. Gör inte er egen blindhet till vår.

Kritiserar man framgångar på jämställdhetsområdet om man kritiserar feminism?

Inledning:

Ett argument som jag ser allt oftare till förmån för feminismen som tankestruktur är att vi har den att tacka för de framsteg som skett på jämställdhetsområdet.

Argument:

”Det var feminismen som gjorde att det blev möjligt med fler kvinnor i ledande befattning, alltså är feminismen bra och om du kritiserar den så kritiserar du dessa framsteg.”

Tolkning:

Man argumenterar för ett begrepps nödvändighet genom att knyta en rad positiva händelser till begreppet för att sedan konstatera att begreppet därför måste vara bra. Det är en tankevurpa.

Problematisering:

Man borde i så fall lika gärna kunna säga att det var ”liberalismen som gjorde att det blev möjligt” (eftersom frihetstanken och alla människors lika värde är en förutsättning) eller än mer kontroversiellt: ”det var den kristna kulturen…” (eftersom den här typen av framsteg är tydligast i kristna eller postkristna samhällen) eller mer tänkbart: ”Det var jämställdhetskampen som gjorde att det blev möjligt med fler kvinnor i ledande befattning, alltså är jämställdhetsarbete bra.” (det följer så att säga av själva begreppet)

Slutsats:

Det finns inte en exakt koppling mellan feminism och framgångar på jämställdhetsområdet. Det gör det bara om man på allvar hävdar att feminism är en exakt synonym till all jämställdhetskamp. Feminismen som tankestruktur eller skolbildning kan högst troligt ha bidragit till förbättrade livsvillkor för kvinnor, därmed inte sagt att dessa garanterat inte skulle kommit även om feminism inte fanns.

Avslutande reflektion:

Även om man inte håller med feministkritiker som Blondinbella, så tycker jag att argumentet att hon inte borde kritisera feminismen eftersom hon har den att tacka för sina framgångar är tunt. Det är farligt med ideologier och tankeströmningar som inte får nyanseras eller ifrågasättas. Feminismen mår bra av att sättas under lupp och troligen bra att att sådana som Blondinbella inte går med i kampen. Den hade säkert mått bra av att leva även utan Göran Persson och Lars Leijonborg.

Är berget redan sprängt?

-->

Är ni gamla nog att minnas? Sådär runt 87. Bergsprängaren. Helst tung nog att ge förslitningsskador på den axel mot vilken den klädsamt skulle luta. Högtalarnas riktning: utåt.

Överallt försökte ungdomen (och jag tillhörde faktiskt den en gång i tiden) att få omgivningen att fatta. Målet var sällan provokation. Drivkraften var snarare att få hela världen att gilla det man gillade, att höra de låtar man älskade, att få alla att förstå.

Idag har det tystnat. Unga (och gamla) människor sitter med tätslutande hörlurar och ingen musik strömmar utåt – allt skall raka vägen in i oss själva.

Det här är djupt oroande. Unga människor har gett upp. De tror inte längre att saker kan förändras, de försöker inte längre att vinna över någon på sin sida. På bergsprängartiden tänkte vi ”ni fattar inte och vi ska få er att fatta”. Nu tänker man ”ni fattar ändå inte”.

Den musik som letar sig utåt strävar mot att förändra världen, den vill att jagets upplevelse också skall bli duets. Den musik som bara letar sig inåt gör den enskilde individen till universums allt.

Nu invänder du och säger att jag är för gammal för att fatta, att man sprider musik precis lika mycket men att det har tagit andra vägar. Spotify-spellistor delas på Facebook och musiken flödar som aldrig förr i klubbvärlden.

Jo. Men skillnaden är att på bergsprängartiden så räckte det inte med att man vann över sin egen flock. Man försökte trycka ner ungdomskultur i halsen på obekanta sextiosjuåriga tanter och åttiofemåriga gubbar. Man försökte spränga berghelvetet.

Frågan jag nu ställer mig är: Är berget redan sprängt eller har unga människor gett upp hoppet om att världen kan förändras?