Inledning:
Ett argument som jag ser allt oftare till förmån för feminismen
som tankestruktur är att vi har den att tacka för de framsteg som skett på
jämställdhetsområdet.
Argument:
”Det var feminismen som gjorde att det blev möjligt med fler
kvinnor i ledande befattning, alltså är feminismen bra och om du kritiserar den
så kritiserar du dessa framsteg.”
Tolkning:
Man argumenterar för ett begrepps nödvändighet genom att
knyta en rad positiva händelser till begreppet för att sedan konstatera att
begreppet därför måste vara bra. Det är en tankevurpa.
Problematisering:
Man borde i så fall lika gärna kunna säga att det var ”liberalismen
som gjorde att det blev möjligt” (eftersom frihetstanken och alla människors
lika värde är en förutsättning) eller än mer kontroversiellt: ”det var den
kristna kulturen…” (eftersom den här typen av framsteg är tydligast i kristna
eller postkristna samhällen) eller mer tänkbart: ”Det var jämställdhetskampen
som gjorde att det blev möjligt med fler kvinnor i ledande befattning, alltså
är jämställdhetsarbete bra.” (det följer så att säga av själva begreppet)
Slutsats:
Det finns inte en exakt koppling mellan feminism och
framgångar på jämställdhetsområdet. Det gör det bara om man på allvar hävdar
att feminism är en exakt synonym till all jämställdhetskamp. Feminismen som
tankestruktur eller skolbildning kan högst troligt ha bidragit till förbättrade
livsvillkor för kvinnor, därmed inte sagt att dessa garanterat inte skulle
kommit även om feminism inte fanns.
Avslutande reflektion:
Även om man inte håller med feministkritiker som
Blondinbella, så tycker jag att argumentet att hon inte borde kritisera
feminismen eftersom hon har den att tacka för sina framgångar är tunt. Det är
farligt med ideologier och tankeströmningar som inte får nyanseras eller
ifrågasättas. Feminismen mår bra av att sättas under lupp och troligen bra att
att sådana som Blondinbella inte går med i kampen. Den hade säkert mått bra av
att leva även utan Göran Persson och Lars Leijonborg.
