Ni vet Owe Thörnqvist...

Ni vet Owe Törnqvist – mysgubben som skrev Varmkorv boogie som en slags protest mot begränsningar i den fria företagsamheten, han stannande inte där. Han gick längre än så men det här kommer väldigt få ihåg och han betraktas därför alltjämt som en cool snubbe, en mysigt munspelande lallare värdig att fronta vilket företagsspronsrat event som helst.

Ni vet Timbuktu – den där politiskt jobbige killen som anklagar ett av våra största politiska partier för att vara rasister. Han som just nu utsätts för massiva protester. Okej att Sverigedemokraterna är dumma, men SÅ får man faktiskt inte säga. Låt oss titta på en låt ifrån Owe Thörnqvist.

”Jag fick telefon från brorsan
att det var illa ställt med morsan
och han tyckte att jag skulle skynda mig hem.
Jag tog planet i från Rio”

Så inleds låten. Berättarjaget befann sig på utlandsresa men tvingas bege sig hem. Håll detta i åtanke. Berättarjaget befann sig i utlandet. Vi får sedan reda på att mamman har slagits ner av två män vid busstationen när hon skulle hämta ut sin folkpension. Han konstaterar krasst:

”Att dom sen fick nå'ra dar i buren
lär inte bota skallfrakturen
och dom lär redan va' i farten igen.”

Thörnqvist verkar tycka att straffen är för låga i Sverige och att den som en gång är dömd för alltid är dömd till att bete sig illa. I vers 2 driver han upp tonläget:

Ӏr det sant att knarktrafiken
har förgiftat politiken
och att statsråd och polis har tvätt i dess byk?
Och att härvan bara växer,
Mr Y och Mr X är
ej dom enda bovarna som borde ha stryk?”

Här börjar nu Owe att ana en konspiration av stora mått. Vi förstår ännu inte vilken den är men politiker och polis är inblandade. Men likt en diskussionstråd på valfritt webforum idag kommer snart förklaringen och därmed också lösningen på alla världsproblem:

”Att vår invandringsminister
har fått tips av antikrist här
och släpper in dom gangsters andra länder kör ut?”

Aha. Det var så det var. Djävulen har tipsat invandringsministern (i nuvarande fall Tobias Billström) om att ta emot gangsters som inte sköter sig i sina egna länder (kanske t.ex. alla de barn och vuxna som inte sköter sig i Syrien just nu).
Thörnqvist ser ett Sverige i förändring. Han pratar om knark igen och säger:

”Så här var Sverige inte funtat förut!
Kära svenskar, vad blev av er?”

Nu är det dags för nyansering. Owe vill ändå säga att…

”Det finns justa jugoslaver
liksom greker och turkar här i vår handelsbod.”

Men problemet kvarstår för…

”mitt i bidragskarusellen
står nu jättedamen Ellen,
Moder Svea och bligar dumt som en plundrad kommod.”

Framförallt, menar alltså Owe Thörnqvist, populär folkkär artist, att det ges för mycket bidrag till invandrare. Han gillar inte det här och går vidare:

”Det som ligger dig i fatet
är allt världsförbättrar-pratet
mens dina egna ungar sprattlar i maffians nät.”

Ja, hur beter sig nu invandrare enligt den mysige munspelaren Owe Thörnqvist. Låten når sitt avslut:

”Och dom knarkar, svinar ner och stjäl,
våra gamla sparkar dom ihjäl.
Vad i helvete, Moder Svea, har du ställt till?”

Okej.

Det var nån som sa nåt om Timbuktu. Han hade uttryckt sig olämpligt. Det är synd om Sverigedemokraterna nu. Jag säger som Owe Thörnqvist, fast där han ser invandrare som den stora fienden ser jag den välpyntade folkhemsrasismen som en värre fiende:

”Rum-dumme-dum-dill, rum-dumme-dum-sill,
dom lurar dig så mycket dom vill.”

Sluta sprida främlingsfientligt material på Facebook!

Jag har en vän som verkligen gillar att sprida bilder och texter som bekämpar högerpolitik och olika typer av förtryck. Min vän är passionerad men inte särskilt bra på att läsa det finstilta eller på källkritik.

Han har vid upprepade tillfällen spridit material från en Facebookgrupp som kallar sig ”Vi som verkligen vill stoppa stening av kvinnor”. Man skulle kunna stanna till redan där och raljera lite över gruppnamnet eftersom det tycks antyda att det finns andra som ”vi som kanske vill stoppa stening av kvinnor” eller ”vi som vill stoppa stening av kvinnor men inte riktigt lika mycket som dem som VERKLIGEN vill stoppa stening av kvinnor”.

Till det yttre iklär sig gruppen dräkten av att vara mot all typ av förtryck mot kvinnor i världen, men man behöver inte vara Einstein för att inse att det egentligen är en grupp med ETT utpräglat mål: De vill bekämpa Islam genom att sprida fördomar. Man behöver inte heller vara Einstein för att förstå att de helt och hållet delar Sverigedemokraternas agenda, även om de går ett steg längre än Jimmie Åkesson i sitt hat mot Islam.

Profeten Mohammed kallas för pedofil, alla muslimer beskrivs som Islamister och liberala muslimer är egentligen bara lögnare eftersom de inte erkänner hur det EGENTLIGEN är. Islam likställs med kvinnomisshandel och hedersmord.

Jag blev förbannad på min vän som sprider sådant här skitmaterial och kommenterade den bild han spred vidare bland sina vänner. Jag berättade att jag känner mig mörkrädd över att det finns människor som har så här mycket fördomar om troende människor och jag förklarade sakligt och pedagogiskt att de inte förstår hur religiösa läser sina texter. Även om det går att tolka Sura 4 som att det under vissa omständigheter skulle vara okej att slå en kvinna, så har det ingen betydelse om muslimer själva inte tolkar texten på detta sätt. Jag drog en parallell med Henning Mankell som skriver om mord i sina deckare men därmed inte automatiskt förespråkar mord. Jag bad också min vän att sluta sprida den här skiten.

Han fattade ingenting utan skrev ett nytt inlägg där han talade om bruna råttor i kloakerna som skulle tryckas ner igen. Min vän har fortfarande inte fattat att han sprider hatmaterial från den yttersta högern, ganska ironiskt med tanke på att han är en av få jag känner som inte bara kallar sig socialist, utan dessutom kommunist.

I tråden som uppstått till bilden anklagas jag nu av gruppens ansvariga för att vara nazist. Jag har också en skrämmande kvinnosyn (eftersom jag inte hatar Islam). Man tar bort alla mina bildkommentarer med motiveringen att jag kränker gruppens medlemmar. Gruppens medlemmar får okommenterat kalla mig nazist och kvinnohatare, men jag får inte säga (som det är) att de är korkade. Det betonas än en gång att jag är nazist (oklart på vilket sätt nazisterna försvarade muslimers rätt att själva avgöra hur deras religion skall tolkas).

Tyck vad ni vill om Islam. Ni behöver verkligen inte tycka om religion, men sluta att sprida hatpropaganda på nätet. Om ni ser en grupp på Facebook som säger sig kämpa för kvinnors rättigheter – fundera över om det är deras egentliga syfte. I detta fall är det fullständigt uppenbart att så inte är fallet och jag känner mig djupt bedrövad över att jag har vänner som inte inser detta.

Leif Silbersky saknar trovärdighet och tillförlitlighet

Jag har alltid haft svårt för Leif Silbersky, men kanske tidigare haft svårt att sätta fingret på vad det är med hela hans person som väcker min avsky. Igår satt han med i paneldebatt i det meningslösa programmet Debatt. Programmets meningslöshet är en annan fråga. Debatten gällde den nu aktuella dom där sex killar frias efter att ha våldtagit en 15-årig flicka, eftersom det inte går att utesluta att en 15-årig apatisk flicka kan vilja ha sex med sex för henne okända killar som turades om att förgripa sig på henne.

Leif viftar med domen i studion och menar att han till skillnad från de flesta andra har läst allt material. Klassiskt maktspråk för övrigt. Vi förväntas lyssna extra till hans åsikt eftersom han, till skillnad från andra, vet vad han pratar om.

Leif recenserar domen och finner domstolens slutsats vara alldeles utmärkt och han blir upprörd när någon i studion säger att flickan varit utsatt för en våldtäkt. Denne någon visar nämligen brist på respekt för de domare som dömer i domstol. En domares respekt är alltså viktigare än en 15-årig flickas respekt. Mycket viktigare för Leif.

Han säger att flickan visserligen är trovärdig men hon är inte tillförlitlig. Med detta menar han något i stil med att hennes berättelse känns sann för henne, men man kan inte använda den eftersom hennes sanning kanske bara är påhittad på ett sådant sätt att hon lyckats övertyga sig själv om den. Hon upplevde en våldtäkt men det var kanske ingen våldtäkt ändå.

Sådana som Leif Silbersky är farliga, mycket farliga. De tror att lag är en sak och att moral är en annan, att empati är en sak och sanning en annan. De tror att den agerar mest rätt som utestänger delar av sin rationalitet, nämligen de som tar sin grund i mänsklig existens.

Den här positionen är farlig inte bara för dess konsekvenser utan också för att den är uttryck för en grovt förenklad syn på verkligheten. Det finns ingen ren rationalitet, det finns inget förnuft som svävar fritt från känsla och erfarenhet. Jurister tycks ibland tro att det är så och Leif tror det mer än någon annan.

Nyligen friades en man från rattonykterhet eftersom att det inte gick att bevisa att han inte kört bil i sömnen. De flesta skrattar åt det här. Den som fått sitt barn dödad i trafiken av en berusad bilförare skrattar inte. Lika lite skrattar en våldtagen 15-årig flicka när en 75-årig gubbe i teve upprörs över att någon föreslår att hon har varit med om just det fruktansvärda hon säger att hon har varit med om.

Själv upplever jag Leif Silbersky som varken trovärdig eller tillförlitlig, men det är kanske bara jag...

Paul Tillich

ENSAMHET OCH AVSKILDHET (ur ”Varats begränsningar”), 1963

”Så snart han hade skickat hem folket gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. ” (Matteus 14:23)

1.

”Där var han ensam”. På samma sätt är det med oss. Människan är ensam eftersom hon är människa. På vissa sätt är varje varelse ensam. I majestätisk isolering färdas varje stjärna genom den oändliga rymdens mörker. Varje träd växer i överensstämmelse med sin egen lag, fullbordar sina unika möjligheter. Djur lever, kämpar och dör för sig själva helt ensamma, låsta i sina kroppars begränsningar. Förvisso uppträder de också som hane och hona, i familjer och i flockar. Några av dem älskar att befinna sig i massan. Men de är alla helt ensamma. Att leva innebär att man är i en kropp – en kropp åtskild från alla andra kroppar. Och att vara åtskild är att vara ensam.

Det här är sant för varje skapat liv och det är mer sant för människan än för någon annan livsform. Hon är inte bara ensam, hon vet också om att hon är ensam. Medveten om detta ställer hon sig frågan om sin ensamhet. Hon frågar varför hon är ensam och hur hon kan besegra ensamheten, för denna ensamhet kan hon inte uthärda, inte heller kan hon fly undan den. Det är hennes öde att vara ensam och att vara medveten om det. Inte ens Gud kan befria henne från detta öde.

I den bibliska historien om paradiset kan vi läsa: ”Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam.” Och han skapade kvinnan utifrån Adams kropp. Här används en gammal myt för att visa att det ursprungligen inte fanns någon kroppslig åtskillnad mellan man och kvinna; i begynnelsen var de ett. Nu önskar de att bli ett igen, men fastän de känner igen varandras kött genom sitt eget kött, så förblir var och en ensam. De ser på varandra och trots längtan efter varandra så ser de den andres främlingskap. I berättelsen så gör Gud själv dem medvetna om detta faktum när han talar till dem var och en, när han gör var och en ansvarig för sina egna missgärningar, när han lyssnar till deras ursäkter och gemensamma anklagelser, när han uttalar en separat förbannelse över var och en av dem och lämnar dem att känna skam vid insikten om sin egen nakenhet. De är var och en ensamma. Skapandet av kvinnan har inte gjort att mannen har kommit över situationen som Gud beskrev som ”inte bra för människan”. Han fortsätter att vara ensam. Och skapandet av kvinnan, även om det innebär en hjälp för honom, har bara presenterat för den ensamme människan en annan människa som är lika ensam och från deras kött kommer nya människor att komma som var och en kommer att stå ensamma.

Vi frågar oss hur som helst – är det verkligen så här det måste vara? Åstadkom inte Gud någonting bättre? Blir inte vår ensamhet i stort sett borttagen i mötet mellan människor? Helt klart sker det i timmar av gemenskap och i kärleksögonblick. Kärleksextasen kan absorbera ens eget jag i dess förening med det andra jaget, och avståndet tycks överbryggas. Men efter dessa ögonblick, kommer jagets separation från jaget att upplevas ännu starkare, ibland till och med intill ömsesidigt motbjudande. Vi har gett för mycket av oss själva och nu längtar vi efter att ta tillbaks det som gavs. Vår önskan om att skydda vår ensamhet kommer till uttryck genom skamkänslor. Vi känner skam när vårt intima jag, själsligt eller kroppsligt, har öppnats. Vi försöker dölja vår nakenhet på samma sätt som Adam och Eva gjorde då de blev medvetna om sig själva. Även om man och kvinna förblir ensamma i den mest intima föreningen så kan de inte tränga igenom varandras innersta kärna. Och om det inte hade varit så här, så skulle de inte kunna vara hjälpare åt varandra; de skulle inte kunna ha mänsklig gemenskap.

Det här är anledningen till varför Gud inte heller kan befria människan från sin ensamhet: Det är människans storhet att hon är centrerad inom sig själv. Åtskild från världen har hon ändå möjlighet att betrakta världen. Bara genom att hon kan se på världen kan hon också känna till, älska och förändra den. För att kunna göra människan till härskare över jorden var han också tvungen att avskilja henne och att kasta henne ut i ensamhet. Människan kan därför tilltalas av både Gud och av människor. Hon kan ställa frågor, ge svar och fatta beslut. Hon har frihet att välja det goda och att välja det onda. Bara hon som har en ogenomtränglig kärna inom sig själv är fri. Bara hon som är ensam kan göra anspråk på att vara människa. Detta är människans storhet och plåga.

2.

Vårt språk har på ett klokt sätt känt av skillnaden mellan de två sidorna av människans ensamhet. Språket har skapat ordet ”ensamhet” för att uttrycka plågan av att vara ensam och det har skapat ordet ”avskildhet” för att uttrycka det fantastiska i att vara för sig själv. Även om vi i dagligt tal inte alltid särskiljer dessa ord, så borde vi göra det medvetet för att på så sätt fördjupa förståelsen av vår mänskliga bestämning.

I den tjugoförsta psalmen kan vi läsa: ”Vänd dig till mig, var barmhärtig, för jag är ensam och betryckt”. Psalmisten känner ensamhetens smärta. Vi känner inte till orsaken bakom hans särskilda ensamhet, men vi känner till ensamhetens vitt skilda ansikten. Vi har alla erfarit några av dem.

Mest omfattande är ensamheten efter att de som hjälpte oss att glömma att vi var ensamma har lämnat oss, antingen genom separation eller död. Jag tänker här inte bara på de som står oss närmast, utan också de människor som har gett oss en känsla av gemenskap, grupper inom vilka vi har arbetat, med vilka vi har haft sociala kontakter, med vilka vi har haft andlig kommunikation. För många människor blir sådan ensamhet ett permanent tillstånd och en pågående källa till genomgripande melankoli. Åsynen av otaliga ensamma människor, runt omkring oss och runt om i världen fyller öron som öppnas med kärlek.

Men låt oss också ta i beaktande de ibland oss som omges av vänner och grannar, av arbetskamrater och landsmän, som bor i familjegrupper och som upplever kärleksmöten – allt det där som en del andra inte har. Låt oss då ställa frågan – är de befriade från ensamhetens plåga? Täcks deras ensamhet över av den människoskara som de befinner sig i? Om vi kan räkna oss själv till dessa människor, så kanske vårt svar ser ut som följande: Jag har aldrig känt mig så ensam som i den stund jag var omgiven av människor men plötsligt förstod min totala isolering. Jag blev tyst och drog mig undan gruppen för att vara ensam med min ensamhet. Jag ville att mitt yttre tillstånd skulle motsvara mitt inte tillstånd.

Låt oss inte förminska en sådan upplevelse genom att påstå att en del människor helt enkelt inte är tillräckligt starka för att uppta en betydande roll i gruppen och att påstå att anledningen till att de drar sig undan bara är ett tecken på vekhet eller svaghet som gör att de behöver vägledning eller psykiatrisk hjälp. Självklart finns det många sådana människor också och de behöver hjälp. Men det jag nu talar om är de starka människor som har tagit sin roll i gruppen, men som trots detta känner den ultimata ensamhetens skräck. De är medvetna, i ett plötsligt avbrott från världen runt omkring dem, om människans verkliga situation. Låt oss inte heller förminska erfarenheten genom att påpeka det faktum att vissa människor känner sig missförstådda trots sina önskningar om att göra sig själva förstådda, och att de därför känner sig ensamma i folkmassan. Ingen kan förneka att det finns sådana människor, det är till och med så att de visar på en särskild sanning – för vem är verkligen förstådd, ens av sig själv? En människas mysterium kan inte bestå av en nätt förklaring av hennes egenskaper. Hursomhelst, de som alltid känner sig missförstådda blandar ihop varje personlighets mysterium med inbillade skatter som de själva tror sig äga och för dessa kräver de erkännande och uppmärksamhet från andra. När ett sådant erkännande inte kommer känner de sig ensamma och avvisade. De behöver också hjälp. Men än en gång, det finns dem vars riktiga skatter är stora nog för att uttryckas, för att blir förstådda och mottagna, och som trots detta upplever den här fruktansvärda känslan av total ensamhet. I sådana stunder faller de genom sitt vardagliga livs yta rakt ner i djupet av vad det är att vara människa.

Många känner sig ensamma därför att trots försök att älska och att älskas så blir deras kärlek avvisad. Denna ensamhet är ofta själv-skapad. Dessa människor kräver som en rättighet någonting som bara kan komma som en gåva. De avvisas till en självvald ensamhet, tar hämnd genom bitterhet och fientlighet gentemot dem de tycker har avvisat dem och njuter faktiskt av ensamhetens smärta. Det finns många sådana människor och de bidrar kraftigt till framväxandet av neurotisk ensamhet i vår tid. De behöver mer än några andra hjälp eftersom de enkelt blir offer för en demonisk kraft som gör att de blir fullständigt inneslutna i sig själva.

Men, det finns också en äkta erfarenhet av avvisad kärlek. Inga särskilda anspråk gjordes, men hoppet väcktes till liv och besvikelsen kom. En kärleksgemenskap når sitt slut eller misslyckas med att någonsin existera. Sådan ensamhet klipper våra band till världen. Vi är verkligen ytterst sett ensamma och inte ens kärleken från andra källor eller kraften från vår egen kärlek kan lyfta av oss denna börda. Den som kan uthärda den besvikna kärlekens ensamhet utan bitterhet upplever på ett radikalt sätt djupet i vad det innebär att vara människa.

Det finns till sist två typer av ensamhet som man varken kan täcka över eller fly undan: Skuldens ensamhet och dödens ensamhet. Ingen kan ta ifrån oss det brott vi har begått mot vårt sanna jag. Vi känner både dold skuld och öppen skuld och vi känner den som vår och bara vår. Vi kan verkligen inte göra någon annan ansvarig för det som vi har gjort. Vi kan inte fly undan skulden och vi kan inte på ett ärligt sätt dölja den. Vi är ensamma med den. Och det är en ensamhet som sprider sig till  all annan känsla av ensamhet, förvandlar den till en upplevelsen av att bli dömd.

Slutligen finns det den yttersta ensamheten i att vara tvungen att dö. I väntan på vår egen död förblir vi ensamma. Ingen kommunikation med andra kan ta bort ensamheten, eftersom ingen annans närvaro vid det faktiska dödsögonblicket kan förändra det faktum att det är vår död, bara vår död. I dödens stund avskiljs vi från hela universum och allt som finns däri. Vi fråntas alla saker och varelser som fick oss att glömma att vi var ensamma. Vem kan uthärda denna ensamhet?

3.

Ensamhet kan besegras bara av den som kan uthärda avskildhet. Vi har ett naturligt behov av avskildhet eftersom vi är människor. Vi vill känna vad vi är – nämligen ensamma – inte i lidande och skräck utan med glädje och mod. Det finns många sätt på vilka ensamhet kan sökas och upplevas. Och varje sätt kan kallas religiöst om det är sant som en filosof sa att religion är vad människan gör med sin avskildhet.

Ett av dessa sätt är längtan efter naturens stillhet. Vi kan tala utan röst till träden och molnen och havets vågor. Utan ord svarar de genom rasslandet i löven, genom molnens rörelse och genom  havets mumlande. Den avskildheten kan vi uppleva, men bara för en kort tid eftersom vi inser att naturens röster ytterst sätt inte kan besvara frågorna vi bär inom oss. Vår avskildhet i naturen kan lätt bli till ensamhet, så vi återvänder till människornas värld.

Vi kan också finna avskildhet genom att läsa poesi, genom att lyssna på musik, genom att betrakta konst och i uppriktig eftertänksamhet. Vi är ensamma, kanske i stor omfattning, men vi är inte ensamma om att vara ensamma. Avskildheten hindrar oss utan att avskärma oss. Men livet kallar oss åter till sitt tomma prat, med dess oundvikliga krav på dagliga rutiner. Det kallar oss åter till sin ensamhet och dess skydd som det i sin tur lägger över vår ensamhet.

Utan tvekan så beskriver det sistnämnda inte bara människans allmänna tillstånd utan också, och på ett empatiskt sätt, vår tid. Idag, på ett mer intensivt sätt än tidigare, är människan så ensam att hon inte står ut med avskildheten. Hon försöker därför desperat bli en del av folkmassan. Allting i vår värld stödjer detta beteende. Det är ett symptom på vår sjukdom att lärare och föräldrar och massmedieföreträdare gör allt som är möjligt för att ta ifrån oss de yttre  möjligheterna till avskildhet, våra minsta möjligheter till ett privatliv. Till och med våra hem är konstruerade så att istället för att värna om avskildheten för varje familjemedlem så omöjliggörs privatliv nästan fullständigt. Samma sak gäller samhällslivet: skolorna, kontoren och fabrikerna. Ett oändligt tryck försöker förstöra till och med vår längtan efter avskildhet.

Men ibland slänger Gud ut oss ur folkmassan in i en avskildhet vi inte önskade oss, men som trots detta får sitt grepp om oss. Prefeten Jermeia säger: ”Jag sitter ensam eftersom din hand vilade på mig”. Gud lägger ibland sin hand på oss. Han vill att vi skall ställa sanningsfrågan som kan isolera oss från de flesta människor och som bara kan ställas i avskildhet. Han vill att vi skall ställa frågan om rättvisa som kanske kommer att ge oss lidande och död, och som kan växa inom oss i avskildhet. Han vill att vi skall bryta oss igenom det vanliga sättet att vara människa på, vilket kan leda till att vi får dåligt anseende och hatas, ett genombrott som bara är möjligt genom avskildhet. Han vill att vi skall tränga in i varandets begränsningar, där livets mysterium uppenbarar sig. Detta kan bara ske i stunder av avskildhet.

Det kanske är några av er som önskar att bli kreativa inom något område i livet. Men ni kan inte bli, eller fortsätta vara, kreativa utan avskildhet. En timme av medveten avskildhet kommer att berika din kreativitet långt mer än timmar av försök att lära sig en kreativ process.

Vad händer i vår avskildhet? Lyssna till Markus ord om Jesus avskildhet i öknen: ”Han befann sig i öken under fyrtio dagar och frestades av djävulen och han var med vilddjuret och änglarna tjänade honom” Han är ensam, vänd mot hela världen och himlen, vilddjuret finns runt omkring honom och inom honom, han är själv slagfält för gudomliga och demoniska krafter. Så, för det första, det här är vad som händer i vår avskildhet: Vi möter oss själva, inte som oss själva, utan som ett slagfält för skapelse och förstörelse, för Gud och för demoner.

Avskildhet är inte enkel. Vem kan stå ut med den? Det var inte enkelt ens för Jesus. Vi läser: ”Han gick upp till bergen för att be. När kvällen kom så var han där alldeles ensam”. När kvällen kommer blir ensamheten allt ensammare. Vi erfar detta när en dag, eller en tidsperiod, eller alla dagar av vårt liv når sitt slut. Jesus gick upp för att be. Är det så man gör för att omvandla ensamhet till avskildhet och är det så man gör för att kunna uthärda avskildheten? Det är ingen enkel fråga att besvara. De flesta böner har inte så här mycket kraft. De flesta böner gör Gud till en samtalspartner; vi använder honom för att fly undan den enda sanna vägen till avskildhet. Sådana böner glider enkelt ur munnen på både präster och lekmän. Men de är inte sprungna ur ett avskilt möte mellan Gud och människa. De är verkligen inte den typ av böner för vilka Jesus begav sig till berget. Det är bättre att vi förblir tysta och låter våra själar, som alltid letar efter avskildhet, sträcka sig utan ord emot Gud. Detta kan vi göra till och med en dag då vi träffar många människor eller i ett rum fullt av folk, till och med under de svåraste yttre omständigheter. Det här kan ge oss ögonblick av avskildhet som ingen kan ta ifrån oss.

I dessa avskildhetsögonblick så sker det något med oss. Kärnan av vår existens, det innersta jaget som är grunden för vår ensamhet, lyfts upp till den gudomliga kärnan och tas in i den. Därinne kan vi vila utan att riskera att förlora oss själva.

Nu kan vi kanske besvara frågan som du nog redan har ställt – hur kan gemenskap växa ur avskildhet? Vi har sett att vi aldrig kan nå den innersta kärnan hos en annan människa. Vi är alltid ensamma, var och en för sig själv. Men vi kan nå gemenskapen i en rörelse som först riktar sig mot Gud och sedan återvänder ifrån honom till en annan människa. På det här sättet tas inte människans ensamhet bort, men den förs in i gemenskap med det i vilket alltings kärna vilar och på så vis in i gemenskap med dem alla. Till och med kärlek återföds ur avskildhet. För bara i avskildhet har de som är ensamma möjlighet att nå dem som de skilts ifrån. Bara närvaron av det eviga kan slå sönder väggarna som separerar det tillfälliga från det tillfälliga. En timme av avskildhet kan föra oss närmare dem vi älskar än många timmar av kommunikation. Vi kan ta dem med oss till evighetens berg.

Och kanske när vi ställer oss frågan – vilken är avskildhetens innersta natur? – så borde vi svara: närvaron av det eviga på det tillfälligas myllrande vägar. Det är erfarenheten av att vara ensam men inte vara ensam, i den eviga närvarons åsyn som skiner från Kristi ansikte, och som innefattar allt och alla som vi har skilts ifrån. I avskildhetens fattigdom blir alla rikedomar synliga. Låt oss våga avskildhet – för att kunna möta det eviga, för att finna andra, för att se oss själva.

Översättning: Andreas Magnusson

Missförhållanden tillåts på muslimsk friskola

Följande har hänt på en muslimsk friskola:

1998: Skoltidningen uppmanar eleverna att mobba och bestraffa varandra.

1999: Rektor Mohammed Mostafa får sparken efter att ha kritiserat skolan. Några elever kissar på en bild av honom och trakasserar hans fru sexuellt.

2000: Fjorton elever bränner ner en byggnad intill skolan.

2001: Skolverket kritiserar skolan för ett system där äldre elever förtrycker de yngre.

2006: Flera elever attackeras av andra med avföring och kiss. Äldre elever kissar på yngre när de ligger och sover.

2011: Skolan polisanmäls efter flera allvarliga fall av penalism och andra grava missförhållanden.

2012: Den muslimska skolan misstänks ha fuskat till sig bidrag på nästan tre miljoner enligt ett avslöjande i SVT.

2012: En elev som kränkts och misshandlats på skolan får ett skadestånd på 80000 kronor av skolan som till en början är motvillig.

2012: Nya övergrepp avslöjas på skolan. Bland annat våldtäkter med kvastskaft och sexuella övergrepp på flickor.

2013:Två pojkar, 14 och 15 år, ska ha fått ögonbindel, hållits fast och bränts på ryggen med ett hett strykjärn av ett stort gäng äldre elever…

Vänta lite. Jag blandade ihop allt. Det här handlade om Lundsberg, en internatskola för svensk överklass som fortsatt åtnjuter samhällets förtroende och uppbär statsbidrag. My misstake.

Mikael Wiehe - den allvetande människolivsrecensenten

Ett människoliv består av en enorm ström av händelser, gärningar och intryck. Några av dessa ger större avtryck än andra och kommer att i andras ögon definiera vilka vi är, eller rättare sagt vilka de tror att vi är. Ingen har hela bilden, många har olika bilder. Inte ens vi själva vet fullt ut vilka vi är.

Mikael Wiehe tror sig ändå veta. Han kan med enkelhet säga att Anna Lindh, utrikesministern som mördades för snart tio år sedan, saknade mod. Han kände inte henne men ändå vet han. Hela detta omdöme baserar han på en händelse, den händelse när Anna Lindh godkände avvisningen av två egyptier som sedan utsattes för tortyr. Anna Lindh fattade ett dåligt beslut den gången. Vi fattar alla dåliga beslut under våra liv. Alla utom Mikael Wiehe då så klart.

Wiehe vill inte att hans låt En sång till modet skall spelas under hennes minnesdag eftersom hon ”saknade mod”. Det är ett förbluffande pompöst yttrande. Det är så fullt av självrättfärdig bessewisser-attityd att det får Jan Guilliou, Göran Skytte och Siwert Öholm att framstå som nyanserade och ödmjuka.

Och Wiehe stannar inte där. Han föreslår att en annan av hans låtar spelas. Jag vet inte om han tror att det är en fin gest men själv tänker jag att gubben totalt har tappat koncepten. Han tycks tro att en låtskrivare äger sin egen låt och att en låtskrivare kan definiera vad låten betyder och vilka av ens låtar någon annan skall lyssna på och när de skall lyssna. Det känns lite som när Tomas Ledin gav ut samlingsplattan ”Sånger att älska till” med den enkla skillnaden att Ledins anspråk i jämförelse känns blygsamt.

Man skulle vilja ta med Wiehe på en begravning där Kents ”Utan dina andetag” spelas och be honom berätta för de sörjande föräldrarna att den låt de nu spelar för att den så bra fångar de känslor de känner inför sin döde 13-årige son egentligen handlar om en person som älskar en annan högst levande människa och att de därför har misstolkat låten när de tror att den kan sjungas för en död. För precis så empatibefriad och fundamentalistisk är nämligen Mikael Wiehe i det här fallet.

Och nu står de där hela falangen av tokdåremarxister och applåderar tills handflatorna blöder. Det här är det bästa de har hört sen Jan Myrdal slutade att slänga ur sig sköna oneliners om formellt korrekta folkmord och annat smått och gott. Anna Lindh var ett svin för hon gick i USA-imperialismens ledband, hon var ett svin eftersom hon inte vågade stå upp emot den store satan.

Själv tänker jag att människor ibland gör rätt och att vi ibland gör fel. Det kan vara bra att vara lite ödmjuk inför det där. Jesus uppmanade den som var utan skuld att kasta första stenen och han frågade varför vi ser flisan i vår broders öga när vi inte ser bjälken i vårt eget. De där oden känns ständigt aktuella.

Den gamle centerledaren Olof Johansson hade nog inte så många påhejare under sin verksamma tid. Det kan ha berott på att han upplevdes som tråkig och okarismatisk och att han bedrev just en tråkig och okarismatisk politik. I mina ögon växte han rejält när jag hörde en intervju med honom efter att han slutat med den aktiva politiken. Reportern frågade honom om han nu när han blickade tillbaks på sin gärning kunde se att han hade begått några misstag. Olof Johansson ville aldrig sluta prata. Han räknade upp det ena misstaget efter det andra, erkände att sossarna hade haft rätt om än det ena och än det andra, påstod att han själv faktiskt inte hade fattat vissa saker och så vidare. Det var befriande för det kändes så oväntat samtidigt som alla människor som någonsin levat och arbetat med något borde kunna göra en liknande analys över sina egna liv.

Om Anna Lindh hade levt idag hade hon förmodligen skämts över det där dåliga beslutet liksom flera andra dåliga beslut hon tog och hade fortsatt att ta. Hon hade säkert varit feg ibland och modig ibland precis som vi alla är fega ibland och modiga ibland.

Jag vet inte ens om jag gillade Anna Lindh. Många som stod henne nära menade att hon var en genuin människa, en omtänksam och klok person. Det var hon kanske. Jag har ingen aning. Rent politiskt var vi säkert inte överens om så där jättemycket (som pacifist är man sällan överens med utrikesministrar) men jag vill inte recensera hennes liv.

Jag hoppas att Mikael Wiehe intervjuas om tio år och får frågan om han har begått något misstag någon gång i sitt liv och att han då svarar att den där gången då jag tyckte att jag hade rätten att avgöra vilka människor som är modiga och vilka som inte är det – då hade jag förbannat fel.