Vad är ett människoliv? Frågan går inte att besvara helt
enkelt därför att språket inte är i närheten av att kunna omfatta de viktigaste
aspekterna av vår existens. Varje försök till förklaring faller platt och
plattast faller de försök som syftar till att med allt fler ord tränga in i vår
inre tankevärld. Kierkegaard var inne på det här i ”Fruktan och bävan”. Störst
av allt är tystnaden.
John Williams ”Stoner” är bland de bästa böcker jag någonsin
har läst. Tystnaden är den strukturerande princip som här bär
upp hela romanen. Mänskliga nederlag, motgångar och olyckliga händelser
beskrivs helt utan vemod och denna brist på textuell sentimentalitet frammanar
istället känslan hos läsaren. Det här görs helt utan att det upplevs kyligt
eller beräknande. Det finns en värme som strömmar fram från så väl berättarröst
som huvudkaraktär, men värmen är aldrig insmickrande eller uppenbar – den är
strängt taget mänsklig (ungefär som en stel kram mellan en far och en son som
på allvar älskar varandra). John Williams och hans karaktärer väljer att tystna
där ord inte längre räcker till. Precis så som vi människor gör.
Så vitt jag förstår det väckte John Williams mästerliga
roman från 1965 väldigt lite uppmärksamhet under hans levnad, men den har haft
ett rejält uppsving på senare år. Det finns en liknande känsla som man kan
finna hos en samtida författare som Richard Ford, som också på ett förbluffande
skickligt sätt hanterar tystnaden.
Den yttre strukturen är enkel. Bondson börjar på Universitet
och blir kvar där som lärare. Sen dör han. Det här är i allt väsentligt
romanens handling. Vi får följa med i kärlekens mysterier, det olyckliga
äktenskapets tomhet, passionens frånvaro, kunskapens kraft och framförallt får
vi uppleva det evigt cykliska, det som hos Predikaren formuleras som ”inget
nytt under solen”. Man förstår att Stoners liv på många sätt blir en repris på
professor Sloanes liv (han blir till slut professor själv som för att bekräfta
denna indetitessammansmältning), dotterns liv blir en återupprepning av moderns
liv där Stoner själv hamnar i samma situation som sin svärfar och så vidare.
När Stoners blivande livskamrat beskrivs för första gången
så görs det med följande ord:
”Hennes broderier var ömtåliga och meningslösa, hon målade
disiga landskap i tunna akvarellfärger och hon spelade piano kraftlöst men
exakt, ändå var hon okunnig om sina egna kroppsfunktioner, hon hade inte varit
ensam med sig själv en enda dag i livet och inte heller kunde det ha föresvävat
henne att hon kanske skulle komma att bli ansvarig för en annan människas
välbefinnande.”
Romanens slut är osedvanligt vackert. Läraren och författaren
Stoner griper på dödsbädden tag i den bok han själv skrivit och han finner att
någonting av honom finns där i orden men att det inte längre är hans egen text:
”Fingrarna släppte greppet, och boken de hållit rörde sig
först långsamt och sedan snabbt över hans stilla kropp och föll sedan in i
rummets tystnad”
Man överväldigas av en känsla av att den text man precis
läst kan ha fyllt samma funktion för sin författare. En människa vars text
faller över honom, vars ord till sist når honom i samma stund som han dör. I
det ögonblicket blir text och människa ett och vi snuddar vid svaret på den
omöjliga frågan om vad ett människoliv är; att vi kanske till viss del är det
som blir kvar efter oss.
