Är ni gamla nog att minnas? Sådär runt 87. Bergsprängaren.
Helst tung nog att ge förslitningsskador på den axel mot vilken den klädsamt
skulle luta. Högtalarnas riktning: utåt.
Överallt försökte ungdomen (och jag tillhörde faktiskt den
en gång i tiden) att få omgivningen att fatta. Målet var sällan provokation.
Drivkraften var snarare att få hela världen att gilla det man gillade, att höra
de låtar man älskade, att få alla att förstå.
Idag har det tystnat. Unga (och gamla) människor sitter med
tätslutande hörlurar och ingen musik strömmar utåt – allt skall raka vägen in i
oss själva.
Det här är djupt oroande. Unga människor har gett upp. De
tror inte längre att saker kan förändras, de försöker inte längre att vinna
över någon på sin sida. På bergsprängartiden tänkte vi ”ni fattar inte och vi
ska få er att fatta”. Nu tänker man ”ni fattar ändå inte”.
Den musik som letar sig utåt strävar mot att förändra
världen, den vill att jagets upplevelse också skall bli duets. Den musik som
bara letar sig inåt gör den enskilde individen till universums allt.
Nu invänder du och säger att jag är för gammal för att
fatta, att man sprider musik precis lika mycket men att det har tagit andra
vägar. Spotify-spellistor delas på Facebook och musiken flödar som aldrig förr
i klubbvärlden.
Jo. Men skillnaden är att på bergsprängartiden så räckte det
inte med att man vann över sin egen flock. Man försökte trycka ner
ungdomskultur i halsen på obekanta sextiosjuåriga tanter och åttiofemåriga
gubbar. Man försökte spränga berghelvetet.
Frågan jag nu ställer mig är: Är berget redan sprängt eller har
unga människor gett upp hoppet om att världen kan förändras?
