Skolinspektionen brister i anpassningsförmåga

Skolinspektionen slår sig för bröstet igen. De har nämligen gjort ”hela 650 lektionsbesök” och utifrån detta tycker de sig ha svaren kring vad som är fel på den svenska skolan. Generaldirektör Ann-Marie Begler menar att den viktigaste förklaringen till skolans misslyckande är lärares oförmåga att anpassa undervisningen till eleverna.

Det är allvarlig kritik mot en yrkeskår ifrån vilken alltfler nu flyr och flykten kommer knappast minska när hårt arbetande människor än en gång får höra att de gör ett dåligt jobb. Så låt oss därför titta på hur Skolinspektionens egen anpassningsförmåga ser ut.

När Ann-Marie Begler tillträdde som generaldriektör för Inspektionen så presenterade man den nya ”vässade skolinspektionen”. Detta illustrerades med en blyertspenna som vässas – ett objekt som var vanligt använt i skolor på 1900-talet. Det nya tycktes alltså vara att man helt hade förbisett teknikens insteg i den svenska skolan – eleverna skriver ganska sällan med blyertspennor – och att man skulle slå till med hårdare inspektioner mot skolor. Föremål för granskningen skulle uppenbart i högre utsträckning vara de hårt arbetande lärarna och i mindre utsträckning beslutsfattare.

Nu har alltså inspektörerna gjort 650 besök och tycker sig sitta inne med avgörande sanningar. Själv har jag gjort mer än 35000 besök (kanske 40 000 om man räknar med alla gånger jag glömt någonting och fått gå tillbaks till arbetsrummet och hämta det). Mina besök har inte heller bara varit besök utan aktivt deltagande där jag utifrån en pedagogisk tanke arbetat, känt in, förändrat och utvecklat min undervisning i mötet med eleverna.

650 besök. Experterna har gjort 650 besök. 650! Besök! Sveriges elever gör på en vecka ungefär 21 miljoner aktiva granskningar av den svenska skolan och vi som lärare planerar, utför och efterarbetar ungefär 1,9 miljoner lektioner i veckan.

Man kan fråga den som vet nästa gång.

En sak vi som lärare vet är att arbetsbördan ofta är närmast orimlig, att politiker i syfte att spara pengar tvingar ner skolbudgeten på en nivå där klassrumsinteriör är densamma som den var när du gick i skolan och där allt fler människor skall vistas i lokaler där ofta inte ens ventilationen är tillräcklig eftersom ingen när skolan byggdes skulle kunna komma på tanken att någon i framtiden skulle få för sig att trycka in så många människor på så liten yta.

Det är inte svårt att se hur skolan avspeglar samhället i stort. I hårt segregerade förortsområden är det inte ovanligt att hälften av eleverna går ut grundskolan utan att vara behöriga för gymnasiestudier. I hårt segregerade välbärgade områden är det någon enstaka procentandel av eleverna som inte blir behöriga.

Skolinspektionen, ni vet de som fortfarande tror att pennvässaren är en modern symbol för den svenska skolan, tycker att det huvudsakliga problemet med den svenska skolan är lärares oförmåga att anpassa sig. Så, säg mig då kära inspektörer: Varför blir denna oförmåga så mycket större i segregerade förortsområden? Eller skall vi kanske fråga eleverna? Jag tror faktiskt att de har bättre koll.

Stöd djuren - ät massproducerat!

Allt fler röster höjs för att vi borde bojkotta kött från djur som behandlats illa i trånga burar, med avklippta knorrar och så vidare. Istället borde vi äta ekologiskt, närproducerat och mat från lyckliga djur som levt på stor yta, betat i det fria och haft det ganska bra. Jag tänker att det här är ett fullständigt bakvänt tankesätt.

När vi talar om dödshjälp så brukar vi mena att vi skall hjälpa människor som lider att slippa lida och samma sak borde väl gälla här? Eller bryr vi oss inte alls om de enskilda djurens väl och ve?

Vore det då inte bättre att äta upp olyckliga knorrstympade 49-kronors filéade grisar från Danmark vars liv ändå får betraktas som djup misär än att äta upp lyckliga grisar som annars skulle levt och haft det bra?

För varje ekologisk, frigående kycklig du äter så tar du livet av någon som har det bra och för varje sönderstressad burfågel du äter upp så hjälper du en lidande varelse att slippa lida.

Tänk om!

Gör inte er blindhet till vår - Nätmobbing har inte med skolan att göra

En rapport från Friends dyker upp och konstaterar att var fjärde elev säger att deras lärare aldrig har tagit upp fenomenet nätmobbing. Beatrice Ask uttalar sig i media och säger att skolor ska anmäla den här typen av företeelser och säkerställa att det upphör. Hon säger att det är en verklighet att ungdomar kränker varandra på nätet. ”Skolor kan inte blunda för det.”

Jag är alltså inte bara lärare. Jag skall, enligt Ask också jobba ideellt som internetpolis på min fritid. Skulle man istället kunna tänka sig ett system där skolpersonal arbetar med sådant som händer i skolan på skoltid?

Det kanske känns konstigt men vi lärare saknar nämligen också förmåga till omnipresens. Vi kan inte vara överallt. Det är givetvis en begränsning, men så är tyvärr fallet.

Jag förstår att alla andra yrkeskategorier patrullerar på internet flitigt för när hörde man senast kritik mot att banktjänstemän inte tar tag i nätmobbingen eller mot att tandtekniker inte tar sitt vuxenansvar?

Men vi lärare har blivit en spottkopp för dregglet från politikernas dåliga samvete. Trots att nätmobbing sker utanför skoltid, så har ändå tre av fyra elever upplevt att lärare diskuterar det här fenomenet med sina elever. Det här är ändå Beatrice Asks definition av att blunda.

När sådana kommentarer vill jag byta jobb. När jag läser sådant får jag lust att helt sluta bry mig. Men vi lärare blundar inte. Vi står med stirrande ögon och gapande munnar. Hur i helvete kan ni med? tänker vi. Gör inte er egen blindhet till vår.