Om porrgömmornas försvinnande och hotet mot folkhälsan

 Saker föds och andra dör ut. Vissa saker saknar vi inte alls eftersom det som kommer efter är så mycket bättre än det som var innan. Få beklagar sig väl över att man inte längre kan sända morsekoder, använda 56k-modem som bryter telefonledningen, ha datorer stora som rum som har sämre kapacitet än dagens läsplattor. Få klagar också på att de gamla husförhören försvunnit eller att digerdöden skjutits på avstånd. Men är verkligen all förändring av godo?

En sak som var vanlig under min uppväxt men som dagens unga människor troligen inte kan relatera till är de så kallade porrgömmorna. När jag befann mig i nyligen könsmogen ålder var porrtidningar gömda under en sten i skogen lika vanliga som kantareller. Idag har troligen dessa porrgömmor försvunnit. Men vad är problemet? tänker du. Hela Internet är ju en enda stor porrgömma.

Problemet jag ser är strikt folkhälsomässigt. Då vi tidigare tvingades ut i den friska luften för att nå den friska lusten kan vi idag sitta inne och stirra på en skärm. Hur skall man nu kunna väcka ungdomars naturintresse? Vad skall nu motivera 14-åriga killar att på egen hand ta stärkande skogspromenader?

Håll käft och ge oss pengarna!

Så kom en ny larmrapport om skolan och även denna gång i form av en så kallad Pisa-rapport. Nu har man mätt tillämpning av analytiska förmågor som inte direkt går att koppla till något skolämne. Än en gång hamnar den svenska skolan under europa-genomsnittet och än en gång intervjuas en förståsigpåare som berättar att det är lärarnas kompetens som är problemet. De behöver fortbildas.

För bara en vecka sedan slog sig Skolinspektionen för bröstet med att de gjort ”hela 650” lektionsbesök och de kunde konstatera att problemet med den svenska skolan framförallt, som generaldirektör Ann-Marie Begler formulerar saken, handlar om ”lärares oförmåga att anpassa undervisningen”.

Jag har arbetat som gymnasielärare i 13 år. Under den här tiden har jag planerat, utfört och efterarbetat mer än 35000 lektioner, först som lärare på det individuella programmet där utmaningen handlade om att bygga upp de människor som systemet rivet ner. Kloka unga människor som hade det gemensamt att de antingen revolterat mot ett inskränkt system och därför bestraffats eller att de haft specifika behov som grundskolan inte kunnat tillgodose.

Det individuella programmet var ett skolprogram för elever som slagits ut och detta blev snabbt gymnasieskolans största program. Det där stack i ögonen. Misslyckande skall man gömma undan, sådant får inte synas.

Jag minns när Jan Björklund höll hov i Lisebergshallen inför alla Göteborgs gymnasielärare. Han raljerade då över det Individuella programmet och kallade det svensk skolhistorias största misslyckande. Han berättade att de enda som tror på den typen av verksamhet är de som själva jobbar med den. Där satt jag och mina kollegor. Ditkommenderade. Vi tvingades lyssna och hade ingen möjlighet att försvara oss.

Vi visste att vi gjorde mycket bra, att många elever kom tillbaks efteråt och hälsade på. En del tackade oss till och med för vad vi gjort för dem. Allt sådant här var och är meningslöst i Björklunds ögon. Skola för Björklund handlar om kunskap, ordning och reda, höga betyg och bra resultat i Pisa-mätningar. Att människor offras på vägen spelar ingen roll. Att receptet inte ens funkar spelar tydligen heller ingen roll.

Så fort Björklund fick chansen så avskaffade han det Individuella programmet men eleverna finns kvar. De är inknuffade där de inte syns men där deras misslyckanden fortfarande kan lysa i Pisa-rapporter och ”elev nöjd-index” (ja, ni skrattar men det finns faktiskt ett sådant).

Skolan lider svårt av att ingen lyssnar på dem som faktiskt vet hur saker och ting funkar. Att vara lärare är att ha en lång högskoleutbildning, låg lön och att tvingas lyssna på människor som berättar för oss hur vi borde utföra vårt jobb. Vi är experter i våra ämnen och vi är experter i hur man lär ut, men ofta känns det som om man hellre frågar vem som helst som någon gång för fyrtio år sedan har gått i skolan än att fråga oss.

Håll käft och ge oss pengarna!

Det är nämligen där huvudproblemet ligger. Höj lärares löner och därmed vår status, anställ samtidigt fler lärare så att klasserna får en hanterbar storlek. Idag sitter det ofta 35 elever i en vanlig gymnasieklass. När du gick i skolan så var ni kanske 25. Det låter inte som så stor skillnad men fråga vilken lärare som helst och du kommer att få reda på att skillnaden mellan 25 och 35 är skillnaden mellan att se varje elev varje lektion och att förhoppningsvis ha lärt sig namnet på alla elever i klassen innan terminsslut.

Den senaste Pisa-rapporten visar att svenska elever inte är bra på problemlösning. Ingen förstår varför eftersom skolans kurser och betygssystem fokuserar just på analytiska färdigheter. Det där stämmer ju, men fråga oss som är lärare och ni kommer att få ett enkelt svar:

Vi förutsätter med kursplanerna baskunskaper som inte finns. Vi förväntas alltså kunna gå direkt in på det analytiska, men skolarbetet blir då lite som vilket debattprogram på teve som helst där man bjuder in proffstyckare istället för experter. Den analyseras helt enkelt jävligt mycket men ingen fattar vad de analyserar.

Grundskolan måste få resurser att ge eleverna en ordentlig kunskapsgrund och det här kostar pengar. Det är skitdyrt. Det kommer att kräva skattehöjningar och att andra samhällssektorer avstår från resurser till förmån för skolan. Göteborg får nöja sig med två Ullevi och en jättestor ishockeyarena. Kanske har man inte ens råd att hyra in Tommy Nilsson till nästa Göteborgskalas.

Ja, just det. När vi ändå är inne på den saken. I Göteborg tycker man att Scandinavium börjar kännas lite gammalt. De arkitektoriska förslag som visats i pressen visar hur den nya anläggningen placerats fint på det så kallade evenemangsstråket. Rakt över Burgårdens gymnasium. Som om skolan inte fanns. Ganska talande. Det finns ett bildnings- och utbildningsförakt som troligen saknar motstycke i andra städer. Men Göteborgs kommun är Sveriges kommuners och landstings stora förebild. Högst kvalité till lägst kostnad (d.v.s. lägst skolpeng och ändå ger vi eleverna hyfsade betyg).

För ett tiotal år sedan började man att rekrytera militärer till skolan. Dessa före detta officerare sades ha fått en alldeles utmärkt ledarskapsutbildning i det militära och denna kunde vi i skolvärlden tydligen ha stor nytta av. Jag kan tänka mig att många av dem kom in och pekade med hela handen och jag tror att de fortfarande pekar.

Pekandet flyttades upp så långt att vi nu till och med har en utbildningsminister med militär bakgrund. Det märks ganska tydligt.  Han pekar och pekar men det händer ingenting.

Skolan befinner sig under ockupation från en fientlig makt. Den demokratiska skolan har ersatts av en militärregim. Det som utmärker militärregimer är att man inte riktigt lyssnar på folket (i det här fallet eleverna och lärarna). Skolinspektionens 650 besök väger tyngre än elevers 21 miljoner lektionsbesök per år.

Vi behöver en ny skola. En skola fri från betygshets där man tror att skolans problem löses bara man talar om för sent utvecklade fjärdeklassare att de är sämre än sina kompisar. Vi behöver också en skola där människor slutar peka med hela händer och istället möter upp med öppna famnar. Framförallt behöver vi förbannat mycket pengar och lite arbetsro.

Håll käft och ge oss pengarna! Så enkelt är det.