De klassiska sandlådeknepet

Det här är Peter Kärnström. Lägg hans ansikte på minnet. Peter har nämligen gjort det som alla tjatat om i en dryg vecka om att någon lokalpolitiker i Sandvikens kommun skall göra. Han har sagt ”Jag ber om ursäkt”.

Det känns lite som när vi var barn. Vi är kanske fortfarande barn. ”Säg förlåt.” Det spelar ingen roll vad du menar eller vad du kan eller bör förlåta. Det viktiga är att du ber om ursäkt.

Och ändå vill ingen be om ursäkt. Det är svårt att säga förlåt.

Så dyker Peter Kärnström upp. Han ber alltså, åtminstone skenbart, om ursäkt för att en pappa felaktigt anklagats för sexuella övergrepp på sina barn. Kritiker menar att kommunen skött fallet illa och Peter har nu valt att ta på sig skulden. Eller har han det?

”Jag ber om ursäkt för att familjen har fått lida” säger han. Det är inte samma sak som att be om ursäkt för vad man gjort. En snygg glidning. Man ber om ursäkt utan att be om ursäkt. Så som vi ofta gjorde när vi var barn. ”Förlåt om du fick ont då då.”

Peter har bytt position från en ansvarig politiker till att vara någon slags omnipresent allsmäktig världsherre. Han beklagar lidandet, så där i största allmänhet.

Allt är bara fel. Felaktiga anklagelser leder till att barnen i en familj tas om hand av de sociala myndigheterna. Fallet drar ut på tiden. Behandlingen verkar illa skött. Uppmärksamheten nu i massmedia leder till en folkstorm där gemene folkhemssvensk i ren TV-ilska avkräver politiker ansvar. Vi älskar nämligen att avkräva politiker ansvar – särskilt för sånt vi sett på teve.

Och så dyker alltså Peter Kärnström upp som en gubbe i lådan. Han gör det som man visste att någon förr eller senare skulle göra. Han levererar det klassiska sandlådeknepet, det som vi lärde oss redan som barn.

Förlåt om du nu fick ont då då.

Född den fjärde oktober

I mitten av sjuttiotalet knåpade tyskfödde ekonomen Rudolf Meidner tillsammans med några idealister ihop den kanske giftigaste pil som någonsin riktats mot svenskt näringsliv. Till sin stora förvåning fick Socialdemokratiska arbetarpartiet inse att Meidners förslag inte bara fungerade som retorisk pamflett i syfte att fästa uppmärksamheten på behovet av arbetstagarmakt i svenska företag. LO ställde sig bakom förslaget 1976 och ett Socialdemokratiskt arbetarparti tvingades mer eller mindre motvilligt klubba igenom en modifierad version av detta ultrasocialistiska försök till utjämning av ägarmakt.

1982 befann sig Socialdemokraterna i maktställning och en förtvivlad finansminister vid namn Kjell Olof Feldt låtsades övertygad om samma idé som han i sitt privata diktande förkastade. Dokumenterat av historiens kanske första och sista paparazifotograf på plats i en plenisal kunde tidningsläsare ta del av Feldts poetiska klotter:

Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.

Det som gjorde socialdemokraterna livrädda den här gången var att de faktiskt var på väg att företräda en socialistisk åsikt, det vill säga en åsikt i samklang med partiets egen ideologi. Men löntagarfonderna mjukades upp så mycket att hela idén blev obegriplig.

Från borgerligt håll framfördes massiva protester. Stora svenska företag hotade att flytta utomlands och den fjärde oktober 1983 hölls det massprotester där 100 000 människor demonstrerade mot idén om att få extra pengar och makt ifrån sina arbetsgivare. Den fjärde oktober blev borgarnas stora dag.

Jag minns än idag, fast jag var ung och politiskt okunnig, plakaten i allén i Göteborg som uppmanade förbipasserande bilister att ”tuta om du är emot löntagarfonder” och som jag minns det var det ett förfärligt liv.

Kanske var det tutandet som gjorde det men det blev borgerlig valseger åtta år senare. Den borgerliga majoriteten valde nu den närmast häpnadsväckande strategi för distribution av de pengar löntagarna på Robin Hood-vis stulit från de höghattade kapitalisterna. Pengarna skulle delas ut om sju år som någon slags bonus till alla som sparade i allemansfonder. Sverige kom klädsamt nog in i en ekonomisk kris och pengarna gick istället till att skydda våra pensioner.

Här kunde historien om Socialdemokratins mest spännande experiment tagit sitt slut om det inte vore för Hembakningsrådet. 1999 drev rådet igenom Kanelbullens dag, en dag som skulle firas den fjärde oktober varje år till minne av kanelbullen. För att citera wikipedia:

”Syftet med dagen är att uppmärksamma den rika bulltraditionen som finns i Sverige, med speciellt fokus på den anrika kanelbullen, och att öka konsumtionen av jäst, mjöl, socker och margarin.”

Vem vill öka konsumtionen av jäst? Hur kommer man ens på idén om att vår jästkonsumtion måste öka?

Det kan tyckas vara en slump men skiftet från den fjärde oktober som en dag för politiskt orienterad borgarklass i syfte att göra de rika än rikare till en dag för de som bara vill slippa betala skatt och äta bullar är också historien om Moderaternas resa från högerparti till kanelbulleförening.

Nietszche proklamerade Guds död och Kanelbullens dag vittnar om att inte bara Gud utan också det politiska engagemanget är stendött.

Socialdemokratiska företrädare behöver inte dikta mot sina egna förslag eftersom de inte längre har några egna förslag och borgerliga sympatisörer behöver inte ens bemöda sig med att lägga handen på ratten i sina stadsjeepar.

Löntagarfonder må ha varit ett jävla skit men nog är väl idén om att arbetare skall få ta del av företagens vinster roligare än idén om att vi för sakens egen skull måste öka vår jästkonsumtion?

Det är bara idioter som grillar

Grundläggande för all matlagning är att kunna kontrollera temperaturen. Ingredienser, tider och temperaturer – det är allt man behöver bemästra för att kunna laga god mat. Typiskt för nästan allt grillande är att temperaturen är väldigt svår att kontrollera (lite som om man hade fått slänga in en kaka i ugnen utan att veta värmen och sedan därför fått gissa hur länge den skall vara inne).

Jag tror att det var Jan-Boris Möller som en gång sa: ”Det är bara idioter som grillar”. Han hänvisade då till ovan nämnt argument. Den som sköter grillen står bara där framför en köttbit som när som helst riskerar att brinna upp och gissar lite håglöst. Därav följer också att grillning kommit att bli en specifikt manlig syssla. Män gillar nämligen att göra gissande till absoluta sanningar. De säger gärna saker som ”det blir lagom att låta köttet ligga på i två minuter till” utan att egentligen ha någon som helst aning.

Grillning är över huvud taget en kvinnofälla. Medan mannen står där och petar med en öl i ena handen och en weber-gaffel i den andra tvingas kvinnan fixa all annan mat, ha hand om barnen, duka och så vidare. Smakar maten sedan bra är det självklart den gissande öldrickaren som får allt beröm.

Grillning är av flera anledningar ohälsosamt. Grillat kött får lätt en bränd skorpa som innehåller farliga tansfetter och cancergifter. Högt upphettad man (som den grillade) innehåller även höga halter av de ohälsosamma ämnena AGE/ALE. Dessa ämnen tros kunna vara boven bakom många sjukdomar och åkommor såsom diabetes, allergi eller stroke.

Att grilla är ett ganska säkert sätt att göra sig ovän med sina grannar. Röken vandrar snabbt iväg och förpestar deras luft. Den solidariske grillar icke!

Jan-Boris Möller stack på 90-talet ut hakan och sa det ingen vågade säga och kort därefter försvann han totalt från det mediala rummet. Man kan likna det vid folkhemsutfrysningen av Ludmila Engkvist efter dopingskandalen eller utfrysningen av Refat El-Sayed efter den så kallade fermentaaffären som jag tror handlade om att Refat låtsades ha en hatt när han inte hade nån. Dåtidens störste moralpolis Björn Gillberg slog näven i bordet och krävde hatt och papper och aktierna i Refats bolag var plötsligt värdelösa. Mannen som av Rapport utsetts till årets svensk 1985 skulle plötsligt göras precis lika osvensk som Ludmila senare gjordes. Till sin hjälp hade media ett knippe urtypiskt svenska talesätt som i nya urfåniga sammanblandningar tillskrevs El-Sayed för att visa hur obehagligt osvensk han egentligen var eftersom svenskar inte ljuger, alla minst om hattar och mössor. Refat sägs således ha myntat såväl talesättet ”vi simmar alla i samma båt” som talesättet ”här ligger en gravad hund”.

Tillbaks till Jan-Boris Möller. Efter grilluttalandet försvann han lika obegripligt från teve som om Filip och Fredrik plötsligt inte hade haft ett program i tablån varje dag eller lika obegripligt som om Ingvar Oldsberg fått sparken från teve för att han inte är lika trevlig i verkligheten som han är i bild. Jan-Boris synd var en enda: Han gav sig på den svenska folksporten grillning, den som är större än både fotboll, hockey och curlingföräldrar tillsammans.

Anledningen till att vi så krampaktigt försvarar grillningen är att hela vår nationella indetitet står och faller med den. Hela vårt avancerade högteknologiska penismätningssystem riskerar att falla. Den skala som förr mättes i adel, präster, borgare och bönder mäts idag i Weber gasgrill, Weber stor klotgrill, Weber liten klotgrill och engångsgrill. Men oss (och Jan-Boris Möller) emellan: Det är bara idioter som grillar!

Skalman - en sköldpaddeförklädd koncentration av alla de egenheter man kan finna på din lokala schackklubb

Man hör sällan någon uttala en verbal käftsmäll mot Bamses självgode kompis och egentligen är det märkligt. Som barn älskade jag Skalman och fascinerades av hans klokhet, uppfinningsrikedom och inte minst hans dräpande kommentarer. När jag läser dessa kommentarer idag känner jag äckel.

I avsnittet ”Lilla Brumma och gorillan Gigant” (nej, det är hämtat ur en tidning för barn) från 1989 skjuter Skalman en bedövningspil mot en aggressiv gorilla med hjälp av ett gevär han förvarat i skalet, vilket får oss läsare att förstå att det inte bara finns mysiga saker i gömmorna. Skalmans eget klassiska påstående om att han har ”allt utom lokomotiv och atlantångare” ger till exempel vid handen att sådant som barnpornografi och narkotika inte är främmande för allas vår sköldpadda. Hursomhelst, när Skalman skjutit sin bedövningspil säger en vakt från ZOO: ”Det verkade snabbt”. Skalmans replik är blixtsnabb och helt fri från självdistans: ”JAG har uppfunnit det.”

Samma självgodhet uppvisar Skalman i ”Resan till Silurien” från 1986. Bamse frågar Skalman om varför denne inte berättat att en professor var en bluff när han visste det. Skalmans svar är kort: ”Jag trodde ni förstod. Det är inte lätt för mej att veta allt som ni inte begriper”. Längre fram i samma avsnitt frågar Lille Skutt om Skalman hittar vägen och svaret blir en motfråga: ”Varför skulle jag inte göra det?”

Skalmans oförskämdheter kommer oftast när han skall besvara frågor som han tycker är korkade. Han kan liksom inte undvika att svara nedsättande i dessa lägen. Mer ovanligt är det att Skalman är direkt oförskämd och dessutom vägrar besvara den enligt honom korkade frågan, men det förekommer också. I ”Bamse på Labyrintön” från 2007 säger Lille Skutt: ”Hur ska vi hitta skatten om det inte finns någon karta?” Skalman stirrar med tom blick förbi sin vän och säger: ”Kom du på det först nu?”

Den av Skalmans egenheter som kanske är mest berömd är den så kallade mat- och sovklockan. I korthet är den en klocka som Skalman själv har uppfunnit som ringer i princip närsomhelst. När denna klocka ringer måste Skalman göra exakt vad klockan säger åt honom att göra (oklart vad som händer annars). Finurligt nog för Skalman säger den bara sköna saker som att sova (det gör gärna Skalman i lägen där det är högst olämpligt och inte sällan drar det in hans vänner i trubbel) eller att äta. Man kan se det lite som att Skalman med denna uppfinning lyckats förena det sämsta från kroppsbyggarvärlden (exakt mattidsfixering) med det sämsta från Asbergervärlden (total oförmåga att ta hänsyn till sammanhang och medmänniskor).

Skalman är en syntes av Anna Skipper och Rainman, eller annorulnda uttryckt; en sköldpaddeförklädd koncentration av alla de egenheter man kan finna på din lokala schackklubb. En av dessa är givetvis snålhet. I ”Bamse och Guld-Gnoms skatt från 2001” går Skalman in på ett värdshus, upptar rejäl sittplats men beställer endast ett glas mjölk och upplyser den häpna servitrisen om att han har med sig egna salladsblad i skalet. Dessa tar han sedan fram helt ogenerat och börjar tugga på.

Till Skalmans övriga egenskaper hör en närmast parodisk oförmåga att vara pedagogisk och begriplig, när han vill det vill säga, för är han på ett annat humör tvekar han inte att lägga ut texten som en annan museiguide. Men allt som oftast gör sig Skalman duktig genom att ta till knepet ”prata med svåra ord så att alla skall tro att du är smart.” I ”Skalmans tidsmaskin” från 1973 förklarar han för Lille-Skutt och Bamse hur man kommer tillbaks till sin egen tid: ”Ja, det är enkelt. Man ställer bara in den temporala vertikalkoordinatorn parallellt med differentialhyberbeln och sen extraherar man den transversala grunkomojen så här.” Det ord man tydligast förstår här är ordet ”grunkomoj”.

En ganska vanlig hållning hos Skalman är att konsekvent vägra tro eller spekulera i saker. ”Jag tror ingenting. Jag vet.” är en flitigt återkommande formulering. Sådant här tilltalar knäppgökar som medlemmarna i Föreningen Vetenskap och folkbildning. 1990 utsåg man Skalman till årets folkbildare, helt utan att ta hänsyn till det högst ovetenskapliga i att tro att en tecknad sköldpadda finns på riktigt. Inom parantes kan nämnas att Robert Aschberg fick priset år 2004, vilket kanske säger något om föreningens vetenskapliga tyngd.

Skalman (som inte finns på riktigt vill jag förtydliga för alla medlemmar i Föreningen Vetenskap och folkbildning) har ytterligare en anmärkningsvärd åsikt. Enligt Skalman är ”skynda” det fulaste ord som finns, det vill säga fulare än både ”sprutluder” och ”slemfitta”. Som en följd av detta vägrar han i princip alltid att skynda på när det egentligen behövs.

Egentligen borde Skalman ha ritats som den uppblåsta självgoda padda han är. Det är svårt att förstå varför Rune A valde ett så pass sympatiskt djur som sköldpaddan att dras i smutsen.

/Andreas

Astrid Lindgren - Hjärnkirurgen

Varje år föreslår tusentals knäppgökar att Nobelpriset borde gå till Astrid Lindgren. En del av dessa knäppgökar tycks inte ens ha snappat upp att sagotanten är död. Att ge Astrid Lindgren Nobelpriset hade varit lite som att önska att skärgårdsdoktorn borde utföra avancerad hjärnkirurgi på din mamma eftersom han är så mysig.

När Astrid Lindgren fyllde 80-år fick hon en ny djurskyddslag i present av Ingvar Carlsson som då var landets statsminister. Kanske viftade man till henne lagen som en slags folklighetens kompensation för den svenska akademiens kompakta tystnad inför det banbrytande i Astrids episka hantverk. Den här lagen kom hursomhelst bland annat att innebära att djur som tidigare gått på spalt nu fick vada fram i sin egen avföring eftersom Astrid hade ställt krav på att djuren skulle ha det så som de hade det när Astrid var ung och när Astrid var ung mockade man kor på vanligt vis. Jag pratade en gång med en förtvivlad bonde som tvingats bygga om sin ladugård bara för att se att djuren nu hade det sämre. Astrid Lindgren – hjärnkirurgen.

Ett annat nålstick i den svenska väldfärdsballongen levererade Astrid Lindgren 1976 då hon i sitt berömda utfall mot staten krävde lägre skatt för den svårt utsatta minoriteten Astrid Lindgren. Med retorisk kvickhet påstod hon sig betala etthundratvå procents skatt och politiker och landsmän förfasades på ett sätt som de aldrig tidigare förfasats. Den eviga mystanten hade ju skrivit jättefina böcker om tjocka pojkar som bor på hustak och småländska busungar – Ge henne pengarna då för fan!

Den svenska modellen blev sig aldrig lik efter Astrid Lindgrens brutala attack. Likt en trojansk krigare slog hon sönder folkhemmet i de små fina spillror som sedan bara sådana som Kjell-Olof Feldt och De Nya Moderaterna förmår att lappa och laga med.

Emil i Lönneberga heter en bok som handlar om en småländsk bondpojke som hittar på en massa bus och leker med en äldre man som föredrar nakenbad med småpojkar framför den oförtrutet friande pigan Lina.

Karlsson på taket heter en bok som handlar om en tjock egoist som bor på ett tak (skulle kunna vara vem som helst i vindsvåning i Stockholm eller Göteborg).

En annan bok hon har skrivit heter Pippi Långstrump och handlar om en uppmärksamhetskrävande rödhårig tjej med ADHD som inte vill ta emot den hjälp samhället erbjuder henne. I denna bok används ordet negerkung flitigare än i något annat prosaiskt verk sedan Nazi-tysklands fall.

Astrid Lindgren – författare och hjärnkirurg. Ge henne nobelpriset då för fan!