Skalman - en sköldpaddeförklädd koncentration av alla de egenheter man kan finna på din lokala schackklubb

Man hör sällan någon uttala en verbal käftsmäll mot Bamses självgode kompis och egentligen är det märkligt. Som barn älskade jag Skalman och fascinerades av hans klokhet, uppfinningsrikedom och inte minst hans dräpande kommentarer. När jag läser dessa kommentarer idag känner jag äckel.

I avsnittet ”Lilla Brumma och gorillan Gigant” (nej, det är hämtat ur en tidning för barn) från 1989 skjuter Skalman en bedövningspil mot en aggressiv gorilla med hjälp av ett gevär han förvarat i skalet, vilket får oss läsare att förstå att det inte bara finns mysiga saker i gömmorna. Skalmans eget klassiska påstående om att han har ”allt utom lokomotiv och atlantångare” ger till exempel vid handen att sådant som barnpornografi och narkotika inte är främmande för allas vår sköldpadda. Hursomhelst, när Skalman skjutit sin bedövningspil säger en vakt från ZOO: ”Det verkade snabbt”. Skalmans replik är blixtsnabb och helt fri från självdistans: ”JAG har uppfunnit det.”

Samma självgodhet uppvisar Skalman i ”Resan till Silurien” från 1986. Bamse frågar Skalman om varför denne inte berättat att en professor var en bluff när han visste det. Skalmans svar är kort: ”Jag trodde ni förstod. Det är inte lätt för mej att veta allt som ni inte begriper”. Längre fram i samma avsnitt frågar Lille Skutt om Skalman hittar vägen och svaret blir en motfråga: ”Varför skulle jag inte göra det?”

Skalmans oförskämdheter kommer oftast när han skall besvara frågor som han tycker är korkade. Han kan liksom inte undvika att svara nedsättande i dessa lägen. Mer ovanligt är det att Skalman är direkt oförskämd och dessutom vägrar besvara den enligt honom korkade frågan, men det förekommer också. I ”Bamse på Labyrintön” från 2007 säger Lille Skutt: ”Hur ska vi hitta skatten om det inte finns någon karta?” Skalman stirrar med tom blick förbi sin vän och säger: ”Kom du på det först nu?”

Den av Skalmans egenheter som kanske är mest berömd är den så kallade mat- och sovklockan. I korthet är den en klocka som Skalman själv har uppfunnit som ringer i princip närsomhelst. När denna klocka ringer måste Skalman göra exakt vad klockan säger åt honom att göra (oklart vad som händer annars). Finurligt nog för Skalman säger den bara sköna saker som att sova (det gör gärna Skalman i lägen där det är högst olämpligt och inte sällan drar det in hans vänner i trubbel) eller att äta. Man kan se det lite som att Skalman med denna uppfinning lyckats förena det sämsta från kroppsbyggarvärlden (exakt mattidsfixering) med det sämsta från Asbergervärlden (total oförmåga att ta hänsyn till sammanhang och medmänniskor).

Skalman är en syntes av Anna Skipper och Rainman, eller annorulnda uttryckt; en sköldpaddeförklädd koncentration av alla de egenheter man kan finna på din lokala schackklubb. En av dessa är givetvis snålhet. I ”Bamse och Guld-Gnoms skatt från 2001” går Skalman in på ett värdshus, upptar rejäl sittplats men beställer endast ett glas mjölk och upplyser den häpna servitrisen om att han har med sig egna salladsblad i skalet. Dessa tar han sedan fram helt ogenerat och börjar tugga på.

Till Skalmans övriga egenskaper hör en närmast parodisk oförmåga att vara pedagogisk och begriplig, när han vill det vill säga, för är han på ett annat humör tvekar han inte att lägga ut texten som en annan museiguide. Men allt som oftast gör sig Skalman duktig genom att ta till knepet ”prata med svåra ord så att alla skall tro att du är smart.” I ”Skalmans tidsmaskin” från 1973 förklarar han för Lille-Skutt och Bamse hur man kommer tillbaks till sin egen tid: ”Ja, det är enkelt. Man ställer bara in den temporala vertikalkoordinatorn parallellt med differentialhyberbeln och sen extraherar man den transversala grunkomojen så här.” Det ord man tydligast förstår här är ordet ”grunkomoj”.

En ganska vanlig hållning hos Skalman är att konsekvent vägra tro eller spekulera i saker. ”Jag tror ingenting. Jag vet.” är en flitigt återkommande formulering. Sådant här tilltalar knäppgökar som medlemmarna i Föreningen Vetenskap och folkbildning. 1990 utsåg man Skalman till årets folkbildare, helt utan att ta hänsyn till det högst ovetenskapliga i att tro att en tecknad sköldpadda finns på riktigt. Inom parantes kan nämnas att Robert Aschberg fick priset år 2004, vilket kanske säger något om föreningens vetenskapliga tyngd.

Skalman (som inte finns på riktigt vill jag förtydliga för alla medlemmar i Föreningen Vetenskap och folkbildning) har ytterligare en anmärkningsvärd åsikt. Enligt Skalman är ”skynda” det fulaste ord som finns, det vill säga fulare än både ”sprutluder” och ”slemfitta”. Som en följd av detta vägrar han i princip alltid att skynda på när det egentligen behövs.

Egentligen borde Skalman ha ritats som den uppblåsta självgoda padda han är. Det är svårt att förstå varför Rune A valde ett så pass sympatiskt djur som sköldpaddan att dras i smutsen.

/Andreas

Astrid Lindgren - Hjärnkirurgen

Varje år föreslår tusentals knäppgökar att Nobelpriset borde gå till Astrid Lindgren. En del av dessa knäppgökar tycks inte ens ha snappat upp att sagotanten är död. Att ge Astrid Lindgren Nobelpriset hade varit lite som att önska att skärgårdsdoktorn borde utföra avancerad hjärnkirurgi på din mamma eftersom han är så mysig.

När Astrid Lindgren fyllde 80-år fick hon en ny djurskyddslag i present av Ingvar Carlsson som då var landets statsminister. Kanske viftade man till henne lagen som en slags folklighetens kompensation för den svenska akademiens kompakta tystnad inför det banbrytande i Astrids episka hantverk. Den här lagen kom hursomhelst bland annat att innebära att djur som tidigare gått på spalt nu fick vada fram i sin egen avföring eftersom Astrid hade ställt krav på att djuren skulle ha det så som de hade det när Astrid var ung och när Astrid var ung mockade man kor på vanligt vis. Jag pratade en gång med en förtvivlad bonde som tvingats bygga om sin ladugård bara för att se att djuren nu hade det sämre. Astrid Lindgren – hjärnkirurgen.

Ett annat nålstick i den svenska väldfärdsballongen levererade Astrid Lindgren 1976 då hon i sitt berömda utfall mot staten krävde lägre skatt för den svårt utsatta minoriteten Astrid Lindgren. Med retorisk kvickhet påstod hon sig betala etthundratvå procents skatt och politiker och landsmän förfasades på ett sätt som de aldrig tidigare förfasats. Den eviga mystanten hade ju skrivit jättefina böcker om tjocka pojkar som bor på hustak och småländska busungar – Ge henne pengarna då för fan!

Den svenska modellen blev sig aldrig lik efter Astrid Lindgrens brutala attack. Likt en trojansk krigare slog hon sönder folkhemmet i de små fina spillror som sedan bara sådana som Kjell-Olof Feldt och De Nya Moderaterna förmår att lappa och laga med.

Emil i Lönneberga heter en bok som handlar om en småländsk bondpojke som hittar på en massa bus och leker med en äldre man som föredrar nakenbad med småpojkar framför den oförtrutet friande pigan Lina.

Karlsson på taket heter en bok som handlar om en tjock egoist som bor på ett tak (skulle kunna vara vem som helst i vindsvåning i Stockholm eller Göteborg).

En annan bok hon har skrivit heter Pippi Långstrump och handlar om en uppmärksamhetskrävande rödhårig tjej med ADHD som inte vill ta emot den hjälp samhället erbjuder henne. I denna bok används ordet negerkung flitigare än i något annat prosaiskt verk sedan Nazi-tysklands fall.

Astrid Lindgren – författare och hjärnkirurg. Ge henne nobelpriset då för fan!