I mitten av sjuttiotalet knåpade tyskfödde ekonomen Rudolf Meidner tillsammans med några idealister ihop den kanske giftigaste pil som någonsin riktats mot svenskt näringsliv. Till sin stora förvåning fick Socialdemokratiska arbetarpartiet inse att Meidners förslag inte bara fungerade som retorisk pamflett i syfte att fästa uppmärksamheten på behovet av arbetstagarmakt i svenska företag. LO ställde sig bakom förslaget 1976 och ett Socialdemokratiskt arbetarparti tvingades mer eller mindre motvilligt klubba igenom en modifierad version av detta ultrasocialistiska försök till utjämning av ägarmakt.
1982 befann sig Socialdemokraterna i maktställning och en förtvivlad finansminister vid namn Kjell Olof Feldt låtsades övertygad om samma idé som han i sitt privata diktande förkastade. Dokumenterat av historiens kanske första och sista paparazifotograf på plats i en plenisal kunde tidningsläsare ta del av Feldts poetiska klotter:
Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.
Det som gjorde socialdemokraterna livrädda den här gången var att de faktiskt var på väg att företräda en socialistisk åsikt, det vill säga en åsikt i samklang med partiets egen ideologi. Men löntagarfonderna mjukades upp så mycket att hela idén blev obegriplig.
Från borgerligt håll framfördes massiva protester. Stora svenska företag hotade att flytta utomlands och den fjärde oktober 1983 hölls det massprotester där 100 000 människor demonstrerade mot idén om att få extra pengar och makt ifrån sina arbetsgivare. Den fjärde oktober blev borgarnas stora dag.
Jag minns än idag, fast jag var ung och politiskt okunnig, plakaten i allén i Göteborg som uppmanade förbipasserande bilister att ”tuta om du är emot löntagarfonder” och som jag minns det var det ett förfärligt liv.
Kanske var det tutandet som gjorde det men det blev borgerlig valseger åtta år senare. Den borgerliga majoriteten valde nu den närmast häpnadsväckande strategi för distribution av de pengar löntagarna på Robin Hood-vis stulit från de höghattade kapitalisterna. Pengarna skulle delas ut om sju år som någon slags bonus till alla som sparade i allemansfonder. Sverige kom klädsamt nog in i en ekonomisk kris och pengarna gick istället till att skydda våra pensioner.
Här kunde historien om Socialdemokratins mest spännande experiment tagit sitt slut om det inte vore för Hembakningsrådet. 1999 drev rådet igenom Kanelbullens dag, en dag som skulle firas den fjärde oktober varje år till minne av kanelbullen. För att citera wikipedia:
”Syftet med dagen är att uppmärksamma den rika bulltraditionen som finns i Sverige, med speciellt fokus på den anrika kanelbullen, och att öka konsumtionen av jäst, mjöl, socker och margarin.”
Vem vill öka konsumtionen av jäst? Hur kommer man ens på idén om att vår jästkonsumtion måste öka?
Det kan tyckas vara en slump men skiftet från den fjärde oktober som en dag för politiskt orienterad borgarklass i syfte att göra de rika än rikare till en dag för de som bara vill slippa betala skatt och äta bullar är också historien om Moderaternas resa från högerparti till kanelbulleförening.
Nietszche proklamerade Guds död och Kanelbullens dag vittnar om att inte bara Gud utan också det politiska engagemanget är stendött.
Socialdemokratiska företrädare behöver inte dikta mot sina egna förslag eftersom de inte längre har några egna förslag och borgerliga sympatisörer behöver inte ens bemöda sig med att lägga handen på ratten i sina stadsjeepar.
Löntagarfonder må ha varit ett jävla skit men nog är väl idén om att arbetare skall få ta del av företagens vinster roligare än idén om att vi för sakens egen skull måste öka vår jästkonsumtion?
