Mina mattelärarkollegor är förtvivlade. I många klasser misslyckas över hälften av eleverna med att klara nationellt prov och det blir bara värre och värre för varje år. De nya gymnasiekurserna har gjort situationen än värre genom att man politiskt anammat föreställningen om att kunskapsluckor kan täppas igen om bara pedagoger ställer högre krav. Elever misslyckas därför att vi förväntar oss för lite och kräver för lite. Så ser resonemanget ut. Tanken har bland annat framförts av Lennart Grossin och den accepterades snabbt av utbildningsministrar och Skolinspektionsrepresentanter eftersom den innebär att en man kan skapa en bättre skola utan att skjuta till mer ekonomiska medel. I den nya gymnasieskolan GY2011 har kraven på eleverna ökat inte minst i ämnet matematik.
Hur går det för eleverna då nu när man ökat kraven? Åt helvete så klart. Den rena kravpedagogiken är ju som att lära ett barn att simma enbart genom att ta bort simdynan.
Det kokar ute i skolorna just nu. Rektorer rings ner av förtvivlade föräldrar, mattelärare suckar tungt på arbetsrummen och eleverna gråter när de inser att framtiden är på väg att raseras någonstans mellan x och y och triangelns vinkel. Framtidens företagsledare och entreprenörer har fastnat i en andragradsekvation och kommer tyvärr inte därifrån.
Jag har ett annat förslag på lösning och jag tror att den kan bli populär eftersom den är precis lika kostnadseffektiv som tanken om att allt skulle bli bra bara vi ställde högre krav. Mitt förslag är enkelt och det ligger helt i linje med det som Andrew Hacker föreslog i New York Times härförleden när han menade att algebran borde avskaffas i skolorna. Matematikens största problem är att den inte är relevant. Elever misslyckas i just det ämnet därför att de inte kan relatera till innehållet. Det här är inte mattelärarnas fel. Felet ligger i kursernas utformning.
Sverige ligger långt ner i internationella kunskapsmätningar gällande matematik men jag vågar påstå att svenska elever är extremt duktiga på att analysera komplexa orsakssamband, på att ifrågasätta vedertagna sanningar och att tänka källkritiskt. Där slår vi kinesiska elever med hästlängder och det talas väldigt lite om detta.
Vilket samhälle vill vi ha? Hur vill vi att våra unga människor skall vara? Vill vi ha lydiga räknestickor som gör det som maskiner ändå kan göra eller vill vi fostra människor som skall fungera i ett konkurrenskraftigt samhälle på 2000-talet? Alla tecken tyder på att vi nu försöker skapa räknemaskiner men att räknemaskinerna blir sämre och sämre.
Alla människor behöver kunna grundläggande matematik ungefär motsvarande den nivå som lärs ut på grundskolan, mer matematik än så har endast ett kuriosavärde för huvuddelen av landets befolkning. Vi slösar dyrbar och viktig undervisningstid på något som för de allra flesta totalt kommer att sakna mening. Man kan jämföra det med att en fotbollstränare skulle lägga sin huvudsakliga energi på att få laget att bli bättre på att åka skridskor. Bara en flumskola slösar utbildningstid på abstrakt matematik istället för att ha ett ämne med grundläggande matematik och ett ämne där man lär ut och tränar logik.
Detta är mitt förslag: Matematik blir ett grundskoleämne och Logik blir ett gymnasieämne. Algebran och liknande blir ett fritidsintresse för en intresserad minoritet.
