Dagens positiva tanke # 16 Hakkorset

När Charles Lindberg flög över Atlanten med Spirit of Saint Louis hade han ett hakkors målat på insidan av noskonen. Symbolen betydde nämligen tur, vilket den gjort och gör i många kulturer runt om på vår jord.
Hakkorset är en uråldrig symbol som förbinder flera tanketraditioner med varandra. Det förekommer bland annat inom buddhistisk, hinduisk och kristen tradition. I indisk och persisk tradition är hakkorset en symbol för solen och i bland annat tibetansk tradition är hakkorset ett lyckobringande tecken.

Hakkorset är en symbol som förenar mänskligheten. Det finns representerat i olika kulturer oberoende av varandra över hela jordklotet och har så gjort sedan uråldrig tid.

Under en kort period av världshistorien användes tecknet av en minde trevlig ideologisk gruppering. Som en konsekvens av detta har tecknet blivit illa ansett och till och med på sina håll straffbart att använda.

Det vore kanske på sin plats att återerövra hakkorset, att än en gång låta det bli den vackra symbol det egentligen är.

Under den rosa ballongen

Erik Nivas fotbollsbok ”Liven längs linjen” recenserades i dagens Göteborgs-Posten. Det var en fin recension som ändå innehöll det självklara punggreppet på slutet. Den kvinnliga recensenten avslutar med att kritisera honom inte för avsaknaden av kvinnoporträtt utan för att dessa känns inkvoterade. ”Den här typen av pliktskyldig kvotering tydliggör i alla fall den manliga normen inom idrotten” skriver kritikern.

Jag tänker att stackars Niva skulle ha förlorat hur han än hade gjort. Skulle han ha struntat i att ta upp de kvinnliga fotbollsstjärnorna så hade recensenten skrivit att ”det här tydliggör den manliga normen inom idrotten”, det vill säga exakt samma sak som hon nu skrev för att han gjorde precis tvärt om.

Jag kommer att tänka på Picknickfestivalen i söndags. Mina söner ville ha varsin ballong som de såg fanns i de politiska tälten vid sidan av själva festivalen. De gick fram till Feministiskt initiativs lilla hydda och min store son, femåringen, tog till orda och frågade om han kunde få en rosa ballong till sig och en åt lillebror. Svaret han fick var att de var slut. Han frågade då hur de kunde vara slut när det hängde en massa ballonger där. Svaret han fick var kort och enkelt: ”Vi behöver dem själva”.

På samma sätt som feministiskt initiativ behöver sina ballonger själva behöver feministiska litteraturkritiker ha sin feminism för sig själva. När en fotbollsskribent skriver om kvinnor som spelar fotboll så är han lika välkommen till jämställdhetsarbetet som Göran Persson och Lars Leijonborg var när de berättade om sina feministiska identiteter.

Bra jämställdhetsarbete är att sluta gnälla på folk som gör så gott de kan och att inte missa chansen att ge en femårig pojke som gillar Star Wars och Batman en rosa ballong när han ber om det.

I sossarnas tält fick de i alla fall till sist både ballonger och godis. Där är de inte så knussliga. ”Alla ska med!” Jag börjar gilla den tanken.

Varför finns det paparazzis?

Det finns en gammal god historia som svarar på frågan om varför mammutarna dog ut. Poängen är här att avsaknaden av papputar så att säga satte stopp för fortlevnaden.

Det slår mig att samma logik fast åt andra hållet skulle kunna tillämpas i frågan om paparazzis. Varför har inte paparazzisarna dött ut? Jo, det finns fortfarande mammarazzis.

Så länge det finns människor (och frisörer) som köper tidningar som Se och hör eller Hänt extra kommer paparazzi-fotografin att leva vidare.