Erik Nivas fotbollsbok ”Liven längs linjen” recenserades i dagens Göteborgs-Posten. Det var en fin recension som ändå innehöll det självklara punggreppet på slutet. Den kvinnliga recensenten avslutar med att kritisera honom inte för avsaknaden av kvinnoporträtt utan för att dessa känns inkvoterade. ”Den här typen av pliktskyldig kvotering tydliggör i alla fall den manliga normen inom idrotten” skriver kritikern.
Jag tänker att stackars Niva skulle ha förlorat hur han än hade gjort. Skulle han ha struntat i att ta upp de kvinnliga fotbollsstjärnorna så hade recensenten skrivit att ”det här tydliggör den manliga normen inom idrotten”, det vill säga exakt samma sak som hon nu skrev för att han gjorde precis tvärt om.
Jag kommer att tänka på Picknickfestivalen i söndags. Mina söner ville ha varsin ballong som de såg fanns i de politiska tälten vid sidan av själva festivalen. De gick fram till Feministiskt initiativs lilla hydda och min store son, femåringen, tog till orda och frågade om han kunde få en rosa ballong till sig och en åt lillebror. Svaret han fick var att de var slut. Han frågade då hur de kunde vara slut när det hängde en massa ballonger där. Svaret han fick var kort och enkelt: ”Vi behöver dem själva”.
På samma sätt som feministiskt initiativ behöver sina ballonger själva behöver feministiska litteraturkritiker ha sin feminism för sig själva. När en fotbollsskribent skriver om kvinnor som spelar fotboll så är han lika välkommen till jämställdhetsarbetet som Göran Persson och Lars Leijonborg var när de berättade om sina feministiska identiteter.
Bra jämställdhetsarbete är att sluta gnälla på folk som gör så gott de kan och att inte missa chansen att ge en femårig pojke som gillar Star Wars och Batman en rosa ballong när han ber om det.
I sossarnas tält fick de i alla fall till sist både ballonger och godis. Där är de inte så knussliga. ”Alla ska med!” Jag börjar gilla den tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar