DET RÄKNAS SOM ALDRIG FÖRR I DIKTATURENS KAMMARE

Maria Haldesten applåderar Skolverkets nya mattesatsningar på ledarplats i GP 2/10 och hon gör det med samma typ av intellektuella spasmer som matematikens påhejare tyvärr väldigt ofta drabbas av.

Att det satsas pengar på skolan är bra. Att det satsas pengar på grundläggande matematik är utmärkt. Att satsningen handlar om att ta mer undervisningstid från andra ämnen är rent ut sagt korkat. Mer av något som inte fungerar är sällan en bra strategi och i pedagogiska fall är strategin förödande.

Haldesten återupprepar det mantra som kommit på modet om att allt kommer att lösa sig bara pedagoger och föräldrar har högt ställda förväntningar. Skallet ekar tomt eftersom det är just tomt.

I delar av Göteborg går ungefär hälften av eleverna ut ur grundskolan utan att vara gymnasiebehöriga, i andra delar av Göteborg är siffran endast ett par procent. En logisk slutsats av Haldestens resonemang är att pedagoger och föräldrar i Bergsjön och Angered har för lågt ställda förväntningar medan pedagoger och föräldrar i Askim agerar annorlunda. Det tycks sålunda antingen ha slumpat sig så att alla dåliga lärare och alla dåliga föräldrar har hamnat i segregerade förorter eller så finns det andra faktorer som har större betydelse.

”Man kan lättare se igenom budskap, delta i den offentliga debatten om man förstår matematik”, säger Haldesten och citerar Skolverkets Anders Palm. Haldesten menar utifrån detta att matte ger en ”bättre och mer hållbar demokrati”.

Hur ser det ut med mattekunskaperna i Kina? Hur väl räknar man i Nordkorea? Svaret är att det går alldeles utmärkt. Det räknas som aldrig förr i diktaturens kammare. Det är nämligen lättare att påvisa ett samband mellan totalitära regimer och hög mattenivå än att hitta belägg för att matematiska kunskaper leder till demokrati.

Kunskaper i matte leder till att man kan räkna. Människor i vårt samhälle behöver kunna räkna. Därför behövs grundläggande matte i skolan. Svårare och större än så är det inte.

Är matematiken relevant?

Jag är lärare i svenska och religion på gymnasiet. En sak bekymrar mig på jobbet och det är att så många av mina analytiskt duktiga och högskolemässiga elever får underkänt i Matematik och därför inte får lov att läsa vidare på högskola trots uppenbar talang och vilja till att till exempel bli sjuksköterskor eller poliser.

Mina mattelärarkollegor är förtvivlade. I många klasser misslyckas över hälften av eleverna med att klara nationellt prov och det blir bara värre och värre för varje år. De nya gymnasiekurserna har gjort situationen än värre genom att man politiskt anammat föreställningen om att kunskapsluckor kan täppas igen om bara pedagoger ställer högre krav. Elever misslyckas därför att vi förväntar oss för lite och kräver för lite. Så ser resonemanget ut. Tanken har bland annat framförts av Lennart Grossin och den accepterades snabbt av utbildningsministrar och Skolinspektionsrepresentanter eftersom den innebär att en man kan skapa en bättre skola utan att skjuta till mer ekonomiska medel. I den nya gymnasieskolan GY2011 har kraven på eleverna ökat inte minst i ämnet matematik.

Hur går det för eleverna då nu när man ökat kraven? Åt helvete så klart. Den rena kravpedagogiken är ju som att lära ett barn att simma enbart genom att ta bort simdynan.

Det kokar ute i skolorna just nu. Rektorer rings ner av förtvivlade föräldrar, mattelärare suckar tungt på arbetsrummen och eleverna gråter när de inser att framtiden är på väg att raseras någonstans mellan x och y och triangelns vinkel. Framtidens företagsledare och entreprenörer har fastnat i en andragradsekvation och kommer tyvärr inte därifrån.

Jag har ett annat förslag på lösning och jag tror att den kan bli populär eftersom den är precis lika kostnadseffektiv som tanken om att allt skulle bli bra bara vi ställde högre krav. Mitt förslag är enkelt och det ligger helt i linje med det som Andrew Hacker föreslog i New York Times härförleden när han menade att algebran borde avskaffas i skolorna. Matematikens största problem är att den inte är relevant. Elever misslyckas i just det ämnet därför att de inte kan relatera till innehållet. Det här är inte mattelärarnas fel. Felet ligger i kursernas utformning.

Sverige ligger långt ner i internationella kunskapsmätningar gällande matematik men jag vågar påstå att svenska elever är extremt duktiga på att analysera komplexa orsakssamband, på att ifrågasätta vedertagna sanningar och att tänka källkritiskt. Där slår vi kinesiska elever med hästlängder och det talas väldigt lite om detta.

Vilket samhälle vill vi ha? Hur vill vi att våra unga människor skall vara? Vill vi ha lydiga räknestickor som gör det som maskiner ändå kan göra eller vill vi fostra människor som skall fungera i ett konkurrenskraftigt samhälle på 2000-talet? Alla tecken tyder på att vi nu försöker skapa räknemaskiner men att räknemaskinerna blir sämre och sämre.

Alla människor behöver kunna grundläggande matematik ungefär motsvarande den nivå som lärs ut på grundskolan, mer matematik än så har endast ett kuriosavärde för huvuddelen av landets befolkning. Vi slösar dyrbar och viktig undervisningstid på något som för de allra flesta totalt kommer att sakna mening. Man kan jämföra det med att en fotbollstränare skulle lägga sin huvudsakliga energi på att få laget att bli bättre på att åka skridskor. Bara en flumskola slösar utbildningstid på abstrakt matematik istället för att ha ett ämne med grundläggande matematik och ett ämne där man lär ut och tränar logik.

Detta är mitt förslag: Matematik blir ett grundskoleämne och Logik blir ett gymnasieämne. Algebran och liknande blir ett fritidsintresse för en intresserad minoritet.

Ni vill ha en kulturminister som censurerar konst

Afrosvenskarnas riksförbund (ja, det finns faktiskt ett sådant) har ivrigt påhejade av alla politiskt korrekta kulturliberaler vädrat morgonluft för den alltid så härliga möjligheten att med skälvande bestämdhet få hävda exakt det som man vet att alla man talar till kommer att hålla med om.

En konstnär (själv afrosvensk) har bakat en tårta föreställande en stereotyp västerländsk bild av en svart kvinna (ni vet typ sådana som finns i Tintin i Kongo). Vid en konstutställning på Moderna museet i samband med ett seminarium om provocerande konst och vikten av det fria ordet bjöds det på denna tårta.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth lät sig väl smaka av bakverket och nu skanderar landets samlade ”upplysta” skara att hon genast måste avgå. Moderna museet har dessutom JO-anmälts.

Varför då?

Konstnären bakom verket, Makode Linde, vill i sin konst utgå från rasism, främlingsfientlighet och slaveri. Idén med tårtan var just att ställa västerländska föreställningar om Afrika i kontrast till den verkliga bilden av slaveri och förtryck.

Afrosvenskarnas riksförbund vet bättre än konstnären själv. De kräver nu kulturministerns avgång och likadant gör en enad front av kulturvetare och ”upplysta” ”tänkare.”

Kitimbwa Sabuni, som är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund skräder inte med orden, de menar att kulturministern har ”deltagit i en smaklös rasistisk manifestation”. Varför en afrosvensk konstnär som med sitt arbete vill bekämpa just rasism och etnocentrism skulle arrangera en rasistisk manifestation framstår här som något oklart.

Kan det vara så att den politiskt korrekta upplysta skaran av afrosvenska riksförbund och kulturliberaler saknar humor och sunt förnuft?

Givetvis är det så.

Man vill ha en kulturminister som censurerar det fria ordet, man vill göra en annan tolkning av konstverk än den konstnärer själva gör och man vill framförallt hävda att detta är den enda tolkningen.

Tårtor får inte föreställa svarta människor Det spelar ingen roll att ätandet kanske just vill manifestera hur vi i västvärlden stulit vår välfärd från tredje världen som råvarubank, eller något likande.

För den här typen av inskränkt kulturliberala värdegrundshumanister är sanningen alltid enkel. All karikatyrliknande porträttering av etniska minoriteter är alltid rasistisk.

Varför inte ta tanken ett steg längre: Förbjud Jesper Odelberg att skämta om sin egen CP-skada, för CP-skador är faktiskt ingenting att skoja om.

Professor Baltazar får en hora

Om man är född på 70-talet så vet man vem Professor Baltazar är. Han var en tecknad hjälte på den tid då hjältar kunde vara tunnhåriga män med skägg (alla män var tunnhåriga och hade skägg på 70-talet men ändå). Baltazar var en gubbe som uppfann saker åt vänner som hade problem. Baltzars värld är ett slags skönt hippierus av mjuka former och glada färger. Till alla 70-talisters stora glädje finns Professor Baltazar nu på DVD.

När jag tillsammans med mina barn såg ett av de tidiga avsnitten gjorde jag en fantastiskt intressant upptäckt. I detta avsnitt hjälper Baltazar sina vänner att flyga, fiska och hoppa höjdhopp med hjälp av magiska skor. Av någon anledning går ett experiment därefter fel och professorn hamnar på sjukhus. Vännerna besöker då Baltzar och ger honom olika gåvor.

Den avslutande gåvan är den finaste och när Baltazar får den rodnar han en smula. Han får nämligen en hora av fiskaren som han har hjälpt. ”Och sist fick han den finaste fisken av alla” säger den myndige speakerrösten och en lättklädd sjöjungfru slängs i knäet på den rodnande professorn. Därefter slutar avsnittet och alla vi vuxna förstår vilket härligt äventyr som väntar professorn.

Min generation är kanske lika mycket formad av kroatisk sexualmoral som av Staffan Westerbergs hemstickade mysighet. Resultatet är givetvis förödande. Ironin blev det vapen vi tillgrep för att överleva.

/Andreas