DET RÄKNAS SOM ALDRIG FÖRR I DIKTATURENS KAMMARE

Maria Haldesten applåderar Skolverkets nya mattesatsningar på ledarplats i GP 2/10 och hon gör det med samma typ av intellektuella spasmer som matematikens påhejare tyvärr väldigt ofta drabbas av.

Att det satsas pengar på skolan är bra. Att det satsas pengar på grundläggande matematik är utmärkt. Att satsningen handlar om att ta mer undervisningstid från andra ämnen är rent ut sagt korkat. Mer av något som inte fungerar är sällan en bra strategi och i pedagogiska fall är strategin förödande.

Haldesten återupprepar det mantra som kommit på modet om att allt kommer att lösa sig bara pedagoger och föräldrar har högt ställda förväntningar. Skallet ekar tomt eftersom det är just tomt.

I delar av Göteborg går ungefär hälften av eleverna ut ur grundskolan utan att vara gymnasiebehöriga, i andra delar av Göteborg är siffran endast ett par procent. En logisk slutsats av Haldestens resonemang är att pedagoger och föräldrar i Bergsjön och Angered har för lågt ställda förväntningar medan pedagoger och föräldrar i Askim agerar annorlunda. Det tycks sålunda antingen ha slumpat sig så att alla dåliga lärare och alla dåliga föräldrar har hamnat i segregerade förorter eller så finns det andra faktorer som har större betydelse.

”Man kan lättare se igenom budskap, delta i den offentliga debatten om man förstår matematik”, säger Haldesten och citerar Skolverkets Anders Palm. Haldesten menar utifrån detta att matte ger en ”bättre och mer hållbar demokrati”.

Hur ser det ut med mattekunskaperna i Kina? Hur väl räknar man i Nordkorea? Svaret är att det går alldeles utmärkt. Det räknas som aldrig förr i diktaturens kammare. Det är nämligen lättare att påvisa ett samband mellan totalitära regimer och hög mattenivå än att hitta belägg för att matematiska kunskaper leder till demokrati.

Kunskaper i matte leder till att man kan räkna. Människor i vårt samhälle behöver kunna räkna. Därför behövs grundläggande matte i skolan. Svårare och större än så är det inte.