Maria Haldesten applåderar Skolverkets
nya mattesatsningar på ledarplats i GP 2/10 och hon gör det med samma
typ av intellektuella spasmer som matematikens påhejare tyvärr
väldigt ofta drabbas av.
Att det satsas pengar på skolan är
bra. Att det satsas pengar på grundläggande matematik är utmärkt.
Att satsningen handlar om att ta mer undervisningstid från andra
ämnen är rent ut sagt korkat. Mer av något som inte fungerar är
sällan en bra strategi och i pedagogiska fall är strategin
förödande.
Haldesten återupprepar det mantra som
kommit på modet om att allt kommer att lösa sig bara pedagoger och
föräldrar har högt ställda förväntningar. Skallet ekar tomt
eftersom det är just tomt.
I delar av Göteborg går ungefär
hälften av eleverna ut ur grundskolan utan att vara
gymnasiebehöriga, i andra delar av Göteborg är siffran endast ett
par procent. En logisk slutsats av Haldestens resonemang är att
pedagoger och föräldrar i Bergsjön och Angered har för lågt
ställda förväntningar medan pedagoger och föräldrar i Askim
agerar annorlunda. Det tycks sålunda antingen ha slumpat sig så att
alla dåliga lärare och alla dåliga föräldrar har hamnat i
segregerade förorter eller så finns det andra faktorer som har
större betydelse.
”Man kan lättare se igenom budskap,
delta i den offentliga debatten om man förstår matematik”, säger
Haldesten och citerar Skolverkets Anders Palm. Haldesten menar
utifrån detta att matte ger en ”bättre och mer hållbar
demokrati”.
Hur ser det ut med mattekunskaperna i
Kina? Hur väl räknar man i Nordkorea? Svaret är att det går
alldeles utmärkt. Det räknas som aldrig förr i diktaturens
kammare. Det är nämligen lättare att påvisa ett samband mellan
totalitära regimer och hög mattenivå än att hitta belägg för
att matematiska kunskaper leder till demokrati.
Kunskaper i matte leder till att man
kan räkna. Människor i vårt samhälle behöver kunna räkna.
Därför behövs grundläggande matte i skolan. Svårare och större
än så är det inte.
