Ett människoliv består av en enorm ström av händelser,
gärningar och intryck. Några av dessa ger större avtryck än andra och kommer
att i andras ögon definiera vilka vi är, eller rättare sagt vilka de tror att
vi är. Ingen har hela bilden, många har olika bilder. Inte ens vi själva vet
fullt ut vilka vi är.
Mikael Wiehe tror sig ändå veta. Han kan med enkelhet säga
att Anna Lindh, utrikesministern som mördades för snart tio år sedan, saknade
mod. Han kände inte henne men ändå vet han. Hela detta omdöme baserar han på en
händelse, den händelse när Anna Lindh godkände avvisningen av två egyptier som sedan
utsattes för tortyr. Anna Lindh fattade ett dåligt beslut den gången. Vi fattar
alla dåliga beslut under våra liv. Alla utom Mikael Wiehe då så klart.
Wiehe vill inte att hans låt En sång till modet skall spelas
under hennes minnesdag eftersom hon ”saknade mod”. Det är ett förbluffande
pompöst yttrande. Det är så fullt av självrättfärdig bessewisser-attityd att
det får Jan Guilliou, Göran Skytte och Siwert Öholm att framstå som nyanserade
och ödmjuka.
Och Wiehe stannar inte där. Han föreslår att en annan av
hans låtar spelas. Jag vet inte om han tror att det är en fin gest men själv
tänker jag att gubben totalt har tappat koncepten. Han tycks tro att en
låtskrivare äger sin egen låt och att en låtskrivare kan definiera vad låten
betyder och vilka av ens låtar någon annan skall lyssna på och när de skall
lyssna. Det känns lite som när Tomas Ledin gav ut samlingsplattan ”Sånger att
älska till” med den enkla skillnaden att Ledins anspråk i jämförelse känns blygsamt.
Man skulle vilja ta med Wiehe på en begravning där Kents ”Utan
dina andetag” spelas och be honom berätta för de sörjande föräldrarna att den
låt de nu spelar för att den så bra fångar de känslor de känner inför sin döde
13-årige son egentligen handlar om en person som älskar en annan högst levande
människa och att de därför har misstolkat låten när de tror att den kan sjungas
för en död. För precis så empatibefriad och fundamentalistisk är nämligen
Mikael Wiehe i det här fallet.
Och nu står de där hela falangen av tokdåremarxister och
applåderar tills handflatorna blöder. Det här är det bästa de har hört sen Jan
Myrdal slutade att slänga ur sig sköna oneliners om formellt korrekta folkmord
och annat smått och gott. Anna Lindh var ett svin för hon gick i USA-imperialismens
ledband, hon var ett svin eftersom hon inte vågade stå upp emot den store satan.
Själv tänker jag att människor ibland gör rätt och att vi
ibland gör fel. Det kan vara bra att vara lite ödmjuk inför det där. Jesus
uppmanade den som var utan skuld att kasta första stenen och han frågade varför
vi ser flisan i vår broders öga när vi inte ser bjälken i vårt eget. De där
oden känns ständigt aktuella.
Den gamle centerledaren Olof Johansson hade nog inte så
många påhejare under sin verksamma tid. Det kan ha berott på att han upplevdes
som tråkig och okarismatisk och att han bedrev just en tråkig och okarismatisk
politik. I mina ögon växte han rejält när jag hörde en intervju med honom efter
att han slutat med den aktiva politiken. Reportern frågade honom om han nu när
han blickade tillbaks på sin gärning kunde se att han hade begått några
misstag. Olof Johansson ville aldrig sluta prata. Han räknade upp det ena
misstaget efter det andra, erkände att sossarna hade haft rätt om än det ena
och än det andra, påstod att han själv faktiskt inte hade fattat vissa saker
och så vidare. Det var befriande för det kändes så oväntat samtidigt som alla
människor som någonsin levat och arbetat med något borde kunna göra en liknande
analys över sina egna liv.
Om Anna Lindh hade levt idag hade hon förmodligen skämts
över det där dåliga beslutet liksom flera andra dåliga beslut hon tog och hade
fortsatt att ta. Hon hade säkert varit feg ibland och modig ibland precis som
vi alla är fega ibland och modiga ibland.
Jag vet inte ens om jag gillade Anna Lindh. Många som stod
henne nära menade att hon var en genuin människa, en omtänksam och klok person.
Det var hon kanske. Jag har ingen aning. Rent politiskt var vi säkert inte
överens om så där jättemycket (som pacifist är man sällan överens med
utrikesministrar) men jag vill inte recensera hennes liv.
Jag hoppas att Mikael Wiehe intervjuas om tio år och får
frågan om han har begått något misstag någon gång i sitt liv och att han då
svarar att den där gången då jag tyckte att jag hade rätten att avgöra vilka
människor som är modiga och vilka som inte är det – då hade jag förbannat fel.
