Mikael Wiehe - den allvetande människolivsrecensenten

Ett människoliv består av en enorm ström av händelser, gärningar och intryck. Några av dessa ger större avtryck än andra och kommer att i andras ögon definiera vilka vi är, eller rättare sagt vilka de tror att vi är. Ingen har hela bilden, många har olika bilder. Inte ens vi själva vet fullt ut vilka vi är.

Mikael Wiehe tror sig ändå veta. Han kan med enkelhet säga att Anna Lindh, utrikesministern som mördades för snart tio år sedan, saknade mod. Han kände inte henne men ändå vet han. Hela detta omdöme baserar han på en händelse, den händelse när Anna Lindh godkände avvisningen av två egyptier som sedan utsattes för tortyr. Anna Lindh fattade ett dåligt beslut den gången. Vi fattar alla dåliga beslut under våra liv. Alla utom Mikael Wiehe då så klart.

Wiehe vill inte att hans låt En sång till modet skall spelas under hennes minnesdag eftersom hon ”saknade mod”. Det är ett förbluffande pompöst yttrande. Det är så fullt av självrättfärdig bessewisser-attityd att det får Jan Guilliou, Göran Skytte och Siwert Öholm att framstå som nyanserade och ödmjuka.

Och Wiehe stannar inte där. Han föreslår att en annan av hans låtar spelas. Jag vet inte om han tror att det är en fin gest men själv tänker jag att gubben totalt har tappat koncepten. Han tycks tro att en låtskrivare äger sin egen låt och att en låtskrivare kan definiera vad låten betyder och vilka av ens låtar någon annan skall lyssna på och när de skall lyssna. Det känns lite som när Tomas Ledin gav ut samlingsplattan ”Sånger att älska till” med den enkla skillnaden att Ledins anspråk i jämförelse känns blygsamt.

Man skulle vilja ta med Wiehe på en begravning där Kents ”Utan dina andetag” spelas och be honom berätta för de sörjande föräldrarna att den låt de nu spelar för att den så bra fångar de känslor de känner inför sin döde 13-årige son egentligen handlar om en person som älskar en annan högst levande människa och att de därför har misstolkat låten när de tror att den kan sjungas för en död. För precis så empatibefriad och fundamentalistisk är nämligen Mikael Wiehe i det här fallet.

Och nu står de där hela falangen av tokdåremarxister och applåderar tills handflatorna blöder. Det här är det bästa de har hört sen Jan Myrdal slutade att slänga ur sig sköna oneliners om formellt korrekta folkmord och annat smått och gott. Anna Lindh var ett svin för hon gick i USA-imperialismens ledband, hon var ett svin eftersom hon inte vågade stå upp emot den store satan.

Själv tänker jag att människor ibland gör rätt och att vi ibland gör fel. Det kan vara bra att vara lite ödmjuk inför det där. Jesus uppmanade den som var utan skuld att kasta första stenen och han frågade varför vi ser flisan i vår broders öga när vi inte ser bjälken i vårt eget. De där oden känns ständigt aktuella.

Den gamle centerledaren Olof Johansson hade nog inte så många påhejare under sin verksamma tid. Det kan ha berott på att han upplevdes som tråkig och okarismatisk och att han bedrev just en tråkig och okarismatisk politik. I mina ögon växte han rejält när jag hörde en intervju med honom efter att han slutat med den aktiva politiken. Reportern frågade honom om han nu när han blickade tillbaks på sin gärning kunde se att han hade begått några misstag. Olof Johansson ville aldrig sluta prata. Han räknade upp det ena misstaget efter det andra, erkände att sossarna hade haft rätt om än det ena och än det andra, påstod att han själv faktiskt inte hade fattat vissa saker och så vidare. Det var befriande för det kändes så oväntat samtidigt som alla människor som någonsin levat och arbetat med något borde kunna göra en liknande analys över sina egna liv.

Om Anna Lindh hade levt idag hade hon förmodligen skämts över det där dåliga beslutet liksom flera andra dåliga beslut hon tog och hade fortsatt att ta. Hon hade säkert varit feg ibland och modig ibland precis som vi alla är fega ibland och modiga ibland.

Jag vet inte ens om jag gillade Anna Lindh. Många som stod henne nära menade att hon var en genuin människa, en omtänksam och klok person. Det var hon kanske. Jag har ingen aning. Rent politiskt var vi säkert inte överens om så där jättemycket (som pacifist är man sällan överens med utrikesministrar) men jag vill inte recensera hennes liv.

Jag hoppas att Mikael Wiehe intervjuas om tio år och får frågan om han har begått något misstag någon gång i sitt liv och att han då svarar att den där gången då jag tyckte att jag hade rätten att avgöra vilka människor som är modiga och vilka som inte är det – då hade jag förbannat fel.