Är berget redan sprängt?

-->

Är ni gamla nog att minnas? Sådär runt 87. Bergsprängaren. Helst tung nog att ge förslitningsskador på den axel mot vilken den klädsamt skulle luta. Högtalarnas riktning: utåt.

Överallt försökte ungdomen (och jag tillhörde faktiskt den en gång i tiden) att få omgivningen att fatta. Målet var sällan provokation. Drivkraften var snarare att få hela världen att gilla det man gillade, att höra de låtar man älskade, att få alla att förstå.

Idag har det tystnat. Unga (och gamla) människor sitter med tätslutande hörlurar och ingen musik strömmar utåt – allt skall raka vägen in i oss själva.

Det här är djupt oroande. Unga människor har gett upp. De tror inte längre att saker kan förändras, de försöker inte längre att vinna över någon på sin sida. På bergsprängartiden tänkte vi ”ni fattar inte och vi ska få er att fatta”. Nu tänker man ”ni fattar ändå inte”.

Den musik som letar sig utåt strävar mot att förändra världen, den vill att jagets upplevelse också skall bli duets. Den musik som bara letar sig inåt gör den enskilde individen till universums allt.

Nu invänder du och säger att jag är för gammal för att fatta, att man sprider musik precis lika mycket men att det har tagit andra vägar. Spotify-spellistor delas på Facebook och musiken flödar som aldrig förr i klubbvärlden.

Jo. Men skillnaden är att på bergsprängartiden så räckte det inte med att man vann över sin egen flock. Man försökte trycka ner ungdomskultur i halsen på obekanta sextiosjuåriga tanter och åttiofemåriga gubbar. Man försökte spränga berghelvetet.

Frågan jag nu ställer mig är: Är berget redan sprängt eller har unga människor gett upp hoppet om att världen kan förändras?