Kritiserar man framgångar på jämställdhetsområdet om man kritiserar feminism?

Inledning:

Ett argument som jag ser allt oftare till förmån för feminismen som tankestruktur är att vi har den att tacka för de framsteg som skett på jämställdhetsområdet.

Argument:

”Det var feminismen som gjorde att det blev möjligt med fler kvinnor i ledande befattning, alltså är feminismen bra och om du kritiserar den så kritiserar du dessa framsteg.”

Tolkning:

Man argumenterar för ett begrepps nödvändighet genom att knyta en rad positiva händelser till begreppet för att sedan konstatera att begreppet därför måste vara bra. Det är en tankevurpa.

Problematisering:

Man borde i så fall lika gärna kunna säga att det var ”liberalismen som gjorde att det blev möjligt” (eftersom frihetstanken och alla människors lika värde är en förutsättning) eller än mer kontroversiellt: ”det var den kristna kulturen…” (eftersom den här typen av framsteg är tydligast i kristna eller postkristna samhällen) eller mer tänkbart: ”Det var jämställdhetskampen som gjorde att det blev möjligt med fler kvinnor i ledande befattning, alltså är jämställdhetsarbete bra.” (det följer så att säga av själva begreppet)

Slutsats:

Det finns inte en exakt koppling mellan feminism och framgångar på jämställdhetsområdet. Det gör det bara om man på allvar hävdar att feminism är en exakt synonym till all jämställdhetskamp. Feminismen som tankestruktur eller skolbildning kan högst troligt ha bidragit till förbättrade livsvillkor för kvinnor, därmed inte sagt att dessa garanterat inte skulle kommit även om feminism inte fanns.

Avslutande reflektion:

Även om man inte håller med feministkritiker som Blondinbella, så tycker jag att argumentet att hon inte borde kritisera feminismen eftersom hon har den att tacka för sina framgångar är tunt. Det är farligt med ideologier och tankeströmningar som inte får nyanseras eller ifrågasättas. Feminismen mår bra av att sättas under lupp och troligen bra att att sådana som Blondinbella inte går med i kampen. Den hade säkert mått bra av att leva även utan Göran Persson och Lars Leijonborg.