Den politiska festen

Tänk dig att du skall ordna en fest med några kompisar. En av er, vi kan kalla honom Stefan, föreslår att ni skall pytsa in hundra kronor var för att köpa mat och dryck. Då protesterar en annan. Vi kan kalla honom Janne. Janne säger att det är orättvist eftersom någon kanske bara vill äta litegrann. Han får medhåll av en tredje. Vi kan kalla henne Ebba. Ebba påpekar dessutom att alla kanske inte vill dricka alkohol och att det vore fel att låta alla betala lika mycket. En fjärde, vi kan för enkelhetens skull kalla honom Jonas, påminner er andra om att alla kanske inte har råd med att betala hundra kronor för festen. Han gillar annars Stefans förslag men tycker att ni skulle kunna höja priset till 120 för de som har råd. De andra kan betala mindre och de som inte har råd att betala alls får komma på festen ändå.

Nu utbryter ett stort tumult. En femte person, vi kan kalla honom Jimmie, bryter in i samtalet. Han är orolig att festen skall bli stökig om vem som helst får komma. Han vill inte att någon tar med sig "utomstående gäster". Ingen av ni andra låtsas förstå vad han menar. Men han insisterar på att fest är något man bara kan ha med människor som är precis likadana som en själv. Han föreslår dessutom att ni bara skall lägga 50 spänn till festen men att ni ändå skall köpa in mycket mer än vad ni hade tänkt (gärna ett flak sådana där Arboga 7,5% per person). "Vi får pengar över när det inte kommer några utomstående", säger han.

Så är det dags för fest. Ni har enats om en liten festkassa på 50 spänn. Den räcker till enkla inköp och ni har enats om att man får ta med sig gäster som man känner väl, men inte vem som helst.
Stefan dyker upp först. Han tar några salta pinnar och en ljummen Sofiero från det allmänt inköpta. Han verkar gilla festen och verkar tycka att den är hans förtjänst.

Sen kommer Janne och Ebba. Ebba som var mån om att inte alla skulle behöva betala för andras alkohol av samvetsskäl har själv med sig en ganska fin kava och några snittar på ett fat (till de närmaste vännerna). Janne har med sig en amarone och lite spännande tapas-grejer som han bjuder sina närmsta vänner på. Stefan ser sugen ut men nöjer sig med de salta pinnarna.

Det är dags för Annie att göra entré och det gör hon tillsammans med Anna. De har med sig hutlösa mängder rosévin till sig själva. "Man kan ju alltid ta med sig hem igen om det blir över".

Jonas kommer till festen och han sätter sig jämte Stefan men han försöker inte ens låtsas ha roligt. Ni andra tycker att han är en riktig festförstörare.

Sen dyker Gustav och Åsa upp. De har med sig ekologisk närproducerad IPA från ett litet lokalt bryggeri som mäskar sin öl i återanvända tygblöjor från ett kooperativt dagis. De flesta fnyser åt det här men Stefan och Jonas tycker att det är lite kul.

Alla i kompisgänget kommer inte till festen och väldigt få utanför den innersta kretsen är där. Gudrun har tjejmiddag istället och Jimmie har bestämt sig för att sitta hemma själv och spela nätpoker.

Det här mina vänner, det här är svensk politik

De sociala mediernas inneboende etik

Olika sociala medier manifesterar och upprätthåller etiska värderingar och de gör det på olika sätt.

Facebook skiljer sig ifrån de flesta andra sociala medier genom att det från början bygger på jämbördiga relationer. Du kan inte vara vän med någon på Facebook utan att också denna person är vän med dig. Det outtalade idealet är att visa upp ett rikt vänskapsliv och gränsen för vänskap sätts därför lågt. Det blir därmed en inkluderande vänskapssyn, en slags ”alla får vara med”, till och med den där störiga killen från parallellklassen i tvåan.

När det gäller Instagram och Twitter så är situationen annorlunda. Här följer man istället för att vara vänner. Det outtalade idealet handlar om att ha fler följare än vad man själv följer. På detta sätt framstår man som mer åtråvärd och mer intressant. Det är också pinsamt att följa ”fel människa” och du kan inte ursäkta dig med ett ”men han följer ju mig”. Instagram och Twitter förespråkar således en människosyn som bygger på att det är finare att tala än att lyssna, att bli sedd än att se.

Twitter omfattar ordknapphetens ideal, en hyllning till de slagkraftiga och kärnfulla formuleringarna. På twitter blir du någon genom att slänga ur dig effektiva oneliners. Instagram visar oss att yta är viktigare än djup, att estetik har företräde framför etik. Bilden är allt.

Samtliga dessa forum understödjer en ryggdunkarkultur där vi får status genom att gillas. Vi blir de vi är genom att andra accepterar och tycker om det vi gör.

Snapchat säger oss att tiden är flyktig, att det enda som existerar är ögonblicket och att framtid och dåtid saknar betydelse. Vi måste fånga ögonblicket. I fokus står det egna jaget och en förhoppning om att andra människor skall vara intresserade av vad vi gör och hur vi ser ut.

Märkligast av allt är kanske ändå Linkedin som berättar för oss att det högsta idealet är professionell kylighet och yrkesmässig karriär. Om Facebook berättar historien om familjen som alltings nav så vill Linkedin lära oss att vi är vad vi gör och att vi i första hand är arbetskraft och i andra hand människor.

Vi påverkas troligen av allt det här. Oklart hur. Människans jakt på bekräftelse har alltid funnits och den kommer aldrig att stillas. Inte ens med dubbla gilla-tummar och femtusen vänner kommer vi att vara nöjda. Eller som Buddha sa: Allt är lidande och lidandet kommer ur begäret, vi är aldrig nöjda. Först när begäret upphör kan lidandet utplånas. Till dess får man väl skoja runt som alla andra.