Paul Tillich
ENSAMHET OCH AVSKILDHET (ur ”Varats begränsningar”), 1963
”Så snart han hade skickat hem
folket gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han
ensam när det blev kväll. ” (Matteus 14:23)
1.
”Där var han ensam”. På samma sätt är det med oss. Människan
är ensam eftersom hon är människa. På vissa sätt är varje varelse ensam. I
majestätisk isolering färdas varje stjärna genom den oändliga rymdens mörker.
Varje träd växer i överensstämmelse med sin egen lag, fullbordar sina unika
möjligheter. Djur lever, kämpar och dör för sig själva helt ensamma, låsta i
sina kroppars begränsningar. Förvisso uppträder de också som hane och hona, i
familjer och i flockar. Några av dem älskar att befinna sig i massan. Men de är
alla helt ensamma. Att leva innebär att man är i en kropp – en kropp åtskild
från alla andra kroppar. Och att vara åtskild är att vara ensam.
Det här är sant för varje skapat liv och det är mer sant för
människan än för någon annan livsform. Hon är inte bara ensam, hon vet också
om att hon är ensam. Medveten om detta ställer hon sig frågan om sin
ensamhet. Hon frågar varför hon är ensam och hur hon kan besegra ensamheten,
för denna ensamhet kan hon inte uthärda, inte heller kan hon fly undan den. Det
är hennes öde att vara ensam och att vara medveten om det. Inte ens Gud kan
befria henne från detta öde.
I den bibliska historien om paradiset kan vi läsa: ”Herren
Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam.” Och han skapade kvinnan
utifrån Adams kropp. Här används en gammal myt för att visa att det
ursprungligen inte fanns någon kroppslig åtskillnad mellan man och kvinna; i
begynnelsen var de ett. Nu önskar de att bli ett igen, men fastän de känner
igen varandras kött genom sitt eget kött, så förblir var och en ensam. De ser
på varandra och trots längtan efter varandra så ser de den andres främlingskap.
I berättelsen så gör Gud själv dem medvetna om detta faktum när han talar till
dem var och en, när han gör var och en ansvarig för sina egna missgärningar,
när han lyssnar till deras ursäkter och gemensamma anklagelser, när han uttalar
en separat förbannelse över var och en av dem och lämnar dem att känna skam vid
insikten om sin egen nakenhet. De är var och en ensamma. Skapandet av kvinnan
har inte gjort att mannen har kommit över situationen som Gud beskrev som ”inte
bra för människan”. Han fortsätter att vara ensam. Och skapandet av kvinnan,
även om det innebär en hjälp för honom, har bara presenterat för den ensamme
människan en annan människa som är lika ensam och från deras kött kommer nya
människor att komma som var och en kommer att stå ensamma.
Vi frågar oss hur som helst – är det verkligen så här det
måste vara? Åstadkom inte Gud någonting bättre? Blir inte vår ensamhet i stort
sett borttagen i mötet mellan människor? Helt klart sker det i timmar av
gemenskap och i kärleksögonblick. Kärleksextasen kan absorbera ens eget jag i
dess förening med det andra jaget, och avståndet tycks överbryggas. Men efter
dessa ögonblick, kommer jagets separation från jaget att upplevas ännu
starkare, ibland till och med intill ömsesidigt motbjudande. Vi har gett för
mycket av oss själva och nu längtar vi efter att ta tillbaks det som gavs. Vår
önskan om att skydda vår ensamhet kommer till uttryck genom skamkänslor. Vi
känner skam när vårt intima jag, själsligt eller kroppsligt, har öppnats. Vi
försöker dölja vår nakenhet på samma sätt som Adam och Eva gjorde då de blev
medvetna om sig själva. Även om man och kvinna förblir ensamma i den mest
intima föreningen så kan de inte tränga igenom varandras innersta kärna. Och om
det inte hade varit så här, så skulle de inte kunna vara hjälpare åt varandra;
de skulle inte kunna ha mänsklig gemenskap.
Det här är anledningen till varför Gud inte heller kan
befria människan från sin ensamhet: Det är människans storhet att hon är
centrerad inom sig själv. Åtskild från världen har hon ändå möjlighet att
betrakta världen. Bara genom att hon kan se på världen kan hon också känna
till, älska och förändra den. För att kunna göra människan till härskare över
jorden var han också tvungen att avskilja henne och att kasta henne ut i
ensamhet. Människan kan därför tilltalas av både Gud och av människor. Hon kan
ställa frågor, ge svar och fatta beslut. Hon har frihet att välja det goda och
att välja det onda. Bara hon som har en ogenomtränglig kärna inom sig själv är
fri. Bara hon som är ensam kan göra anspråk på att vara människa. Detta är
människans storhet och plåga.
2.
Vårt språk har på ett klokt sätt känt av skillnaden mellan
de två sidorna av människans ensamhet. Språket har skapat ordet ”ensamhet” för
att uttrycka plågan av att vara ensam och det har skapat ordet ”avskildhet” för
att uttrycka det fantastiska i att vara för sig själv. Även om vi i dagligt tal
inte alltid särskiljer dessa ord, så borde vi göra det medvetet för att på så
sätt fördjupa förståelsen av vår mänskliga bestämning.
I den tjugoförsta psalmen kan vi läsa: ”Vänd dig till mig,
var barmhärtig, för jag är ensam och betryckt”. Psalmisten känner ensamhetens
smärta. Vi känner inte till orsaken bakom hans särskilda ensamhet, men vi
känner till ensamhetens vitt skilda ansikten. Vi har alla erfarit några av dem.
Mest omfattande är ensamheten efter att de som hjälpte oss
att glömma att vi var ensamma har lämnat oss, antingen genom separation eller
död. Jag tänker här inte bara på de som står oss närmast, utan också de
människor som har gett oss en känsla av gemenskap, grupper inom vilka vi har
arbetat, med vilka vi har haft sociala kontakter, med vilka vi har haft andlig
kommunikation. För många människor blir sådan ensamhet ett permanent tillstånd
och en pågående källa till genomgripande melankoli. Åsynen av otaliga ensamma
människor, runt omkring oss och runt om i världen fyller öron som öppnas med
kärlek.
Men låt oss också ta i beaktande de ibland oss som omges av
vänner och grannar, av arbetskamrater och landsmän, som bor i familjegrupper
och som upplever kärleksmöten – allt det där som en del andra inte har.
Låt oss då ställa frågan – är de befriade från ensamhetens plåga? Täcks deras
ensamhet över av den människoskara som de befinner sig i? Om vi kan räkna oss
själv till dessa människor, så kanske vårt svar ser ut som följande: Jag har
aldrig känt mig så ensam som i den stund jag var omgiven av människor men
plötsligt förstod min totala isolering. Jag blev tyst och drog mig undan
gruppen för att vara ensam med min ensamhet. Jag ville att mitt yttre tillstånd
skulle motsvara mitt inte tillstånd.
Låt oss inte förminska en sådan upplevelse genom att påstå
att en del människor helt enkelt inte är tillräckligt starka för att uppta en
betydande roll i gruppen och att påstå att anledningen till att de drar sig
undan bara är ett tecken på vekhet eller svaghet som gör att de behöver
vägledning eller psykiatrisk hjälp. Självklart finns det många sådana människor
också och de behöver hjälp. Men det jag nu talar om är de starka människor som
har tagit sin roll i gruppen, men som trots detta känner den ultimata
ensamhetens skräck. De är medvetna, i ett plötsligt avbrott från världen runt
omkring dem, om människans verkliga situation. Låt oss inte heller förminska
erfarenheten genom att påpeka det faktum att vissa människor känner sig
missförstådda trots sina önskningar om att göra sig själva förstådda, och att
de därför känner sig ensamma i folkmassan. Ingen kan förneka att det finns
sådana människor, det är till och med så att de visar på en särskild sanning –
för vem är verkligen förstådd, ens av sig själv? En människas mysterium kan
inte bestå av en nätt förklaring av hennes egenskaper. Hursomhelst, de som
alltid känner sig missförstådda blandar ihop varje personlighets mysterium med
inbillade skatter som de själva tror sig äga och för dessa kräver de erkännande
och uppmärksamhet från andra. När ett sådant erkännande inte kommer känner de
sig ensamma och avvisade. De behöver också hjälp. Men än en gång, det finns dem
vars riktiga skatter är stora nog för att uttryckas, för att blir förstådda och
mottagna, och som trots detta upplever den här fruktansvärda känslan av total
ensamhet. I sådana stunder faller de genom sitt vardagliga livs yta rakt ner i
djupet av vad det är att vara människa.
Många känner sig ensamma därför att trots försök att älska
och att älskas så blir deras kärlek avvisad. Denna ensamhet är ofta
själv-skapad. Dessa människor kräver som en rättighet någonting som bara kan
komma som en gåva. De avvisas till en självvald ensamhet, tar hämnd genom
bitterhet och fientlighet gentemot dem de tycker har avvisat dem och njuter
faktiskt av ensamhetens smärta. Det finns många sådana människor och de bidrar
kraftigt till framväxandet av neurotisk ensamhet i vår tid. De behöver mer än
några andra hjälp eftersom de enkelt blir offer för en demonisk kraft som gör
att de blir fullständigt inneslutna i sig själva.
Men, det finns också en äkta erfarenhet av avvisad kärlek.
Inga särskilda anspråk gjordes, men hoppet väcktes till liv och besvikelsen
kom. En kärleksgemenskap når sitt slut eller misslyckas med att någonsin
existera. Sådan ensamhet klipper våra band till världen. Vi är verkligen
ytterst sett ensamma och inte ens kärleken från andra källor eller kraften från
vår egen kärlek kan lyfta av oss denna börda. Den som kan uthärda den besvikna
kärlekens ensamhet utan bitterhet upplever på ett radikalt sätt djupet i vad
det innebär att vara människa.
Det finns till sist två typer av ensamhet som man varken kan
täcka över eller fly undan: Skuldens ensamhet och dödens ensamhet. Ingen kan ta
ifrån oss det brott vi har begått mot vårt sanna jag. Vi känner både dold skuld
och öppen skuld och vi känner den som vår och bara vår. Vi kan verkligen
inte göra någon annan ansvarig för det som vi har gjort. Vi kan inte fly undan
skulden och vi kan inte på ett ärligt sätt dölja den. Vi är ensamma med den.
Och det är en ensamhet som sprider sig till
all annan känsla av ensamhet, förvandlar den till en upplevelsen av att
bli dömd.
Slutligen finns det den yttersta ensamheten i att vara
tvungen att dö. I väntan på vår egen död förblir vi ensamma. Ingen
kommunikation med andra kan ta bort ensamheten, eftersom ingen annans närvaro
vid det faktiska dödsögonblicket kan förändra det faktum att det är vår död,
bara vår död. I dödens stund avskiljs vi från hela universum och allt som finns
däri. Vi fråntas alla saker och varelser som fick oss att glömma att vi var
ensamma. Vem kan uthärda denna ensamhet?
3.
Ensamhet kan besegras bara av den som kan uthärda
avskildhet. Vi har ett naturligt behov av avskildhet eftersom vi är människor.
Vi vill känna vad vi är – nämligen ensamma – inte i lidande och skräck utan med
glädje och mod. Det finns många sätt på vilka ensamhet kan sökas och upplevas.
Och varje sätt kan kallas religiöst om det är sant som en filosof sa att
religion är vad människan gör med sin avskildhet.
Ett av dessa sätt är längtan efter naturens stillhet. Vi kan
tala utan röst till träden och molnen och havets vågor. Utan ord svarar de
genom rasslandet i löven, genom molnens rörelse och genom havets mumlande. Den avskildheten kan vi
uppleva, men bara för en kort tid eftersom vi inser att naturens röster ytterst
sätt inte kan besvara frågorna vi bär inom oss. Vår avskildhet i naturen kan
lätt bli till ensamhet, så vi återvänder till människornas värld.
Vi kan också finna avskildhet genom att läsa poesi, genom
att lyssna på musik, genom att betrakta konst och i uppriktig eftertänksamhet.
Vi är ensamma, kanske i stor omfattning, men vi är inte ensamma om att vara
ensamma. Avskildheten hindrar oss utan att avskärma oss. Men livet kallar oss
åter till sitt tomma prat, med dess oundvikliga krav på dagliga rutiner. Det
kallar oss åter till sin ensamhet och dess skydd som det i sin tur lägger över
vår ensamhet.
Utan tvekan så beskriver det sistnämnda inte bara människans
allmänna tillstånd utan också, och på ett empatiskt sätt, vår tid. Idag, på ett
mer intensivt sätt än tidigare, är människan så ensam att hon inte står ut med
avskildheten. Hon försöker därför desperat bli en del av folkmassan. Allting i
vår värld stödjer detta beteende. Det är ett symptom på vår sjukdom att lärare
och föräldrar och massmedieföreträdare gör allt som är möjligt för att ta ifrån
oss de yttre möjligheterna till
avskildhet, våra minsta möjligheter till ett privatliv. Till och med våra hem
är konstruerade så att istället för att värna om avskildheten för varje familjemedlem
så omöjliggörs privatliv nästan fullständigt. Samma sak gäller samhällslivet:
skolorna, kontoren och fabrikerna. Ett oändligt tryck försöker förstöra till
och med vår längtan efter avskildhet.
Men ibland slänger Gud ut oss ur folkmassan in i en
avskildhet vi inte önskade oss, men som trots detta får sitt grepp om oss.
Prefeten Jermeia säger: ”Jag sitter ensam eftersom din hand vilade på mig”. Gud
lägger ibland sin hand på oss. Han vill att vi skall ställa sanningsfrågan som
kan isolera oss från de flesta människor och som bara kan ställas i avskildhet.
Han vill att vi skall ställa frågan om rättvisa som kanske kommer att ge oss
lidande och död, och som kan växa inom oss i avskildhet. Han vill att vi skall
bryta oss igenom det vanliga sättet att vara människa på, vilket kan leda till
att vi får dåligt anseende och hatas, ett genombrott som bara är möjligt genom
avskildhet. Han vill att vi skall tränga in i varandets begränsningar, där
livets mysterium uppenbarar sig. Detta kan bara ske i stunder av avskildhet.
Det kanske är några av er som önskar att bli kreativa inom
något område i livet. Men ni kan inte bli, eller fortsätta vara, kreativa utan
avskildhet. En timme av medveten avskildhet kommer att berika din kreativitet
långt mer än timmar av försök att lära sig en kreativ process.
Vad händer i vår avskildhet? Lyssna till Markus ord om Jesus
avskildhet i öknen: ”Han befann sig i öken under fyrtio dagar och frestades av
djävulen och han var med vilddjuret och änglarna tjänade honom” Han är ensam,
vänd mot hela världen och himlen, vilddjuret finns runt omkring honom och inom
honom, han är själv slagfält för gudomliga och demoniska krafter. Så, för det
första, det här är vad som händer i vår avskildhet: Vi möter oss själva, inte
som oss själva, utan som ett slagfält för skapelse och förstörelse, för Gud och
för demoner.
Avskildhet är inte enkel. Vem kan stå ut med den? Det var
inte enkelt ens för Jesus. Vi läser: ”Han gick upp till bergen för att be. När
kvällen kom så var han där alldeles ensam”. När kvällen kommer blir ensamheten
allt ensammare. Vi erfar detta när en dag, eller en tidsperiod, eller alla
dagar av vårt liv når sitt slut. Jesus gick upp för att be. Är det så man gör
för att omvandla ensamhet till avskildhet och är det så man gör för att kunna
uthärda avskildheten? Det är ingen enkel fråga att besvara. De flesta böner har
inte så här mycket kraft. De flesta böner gör Gud till en samtalspartner; vi
använder honom för att fly undan den enda sanna vägen till avskildhet. Sådana
böner glider enkelt ur munnen på både präster och lekmän. Men de är inte
sprungna ur ett avskilt möte mellan Gud och människa. De är verkligen inte den
typ av böner för vilka Jesus begav sig till berget. Det är bättre att vi
förblir tysta och låter våra själar, som alltid letar efter avskildhet, sträcka
sig utan ord emot Gud. Detta kan vi göra till och med en dag då vi träffar
många människor eller i ett rum fullt av folk, till och med under de svåraste
yttre omständigheter. Det här kan ge oss ögonblick av avskildhet som ingen kan
ta ifrån oss.
I dessa avskildhetsögonblick så sker det något med oss.
Kärnan av vår existens, det innersta jaget som är grunden för vår ensamhet,
lyfts upp till den gudomliga kärnan och tas in i den. Därinne kan vi vila utan
att riskera att förlora oss själva.
Nu kan vi kanske besvara frågan som du nog redan har ställt
– hur kan gemenskap växa ur avskildhet? Vi har sett att vi aldrig kan nå den
innersta kärnan hos en annan människa. Vi är alltid ensamma, var och en för sig
själv. Men vi kan nå gemenskapen i en rörelse som först riktar sig mot Gud och
sedan återvänder ifrån honom till en annan människa. På det här sättet tas inte
människans ensamhet bort, men den förs in i gemenskap med det i vilket alltings
kärna vilar och på så vis in i gemenskap med dem alla. Till och med kärlek återföds
ur avskildhet. För bara i avskildhet har de som är ensamma möjlighet att nå dem
som de skilts ifrån. Bara närvaron av det eviga kan slå sönder väggarna som
separerar det tillfälliga från det tillfälliga. En timme av avskildhet kan föra
oss närmare dem vi älskar än många timmar av kommunikation. Vi kan ta dem med
oss till evighetens berg.
Och kanske när vi ställer oss frågan – vilken är
avskildhetens innersta natur? – så borde vi svara: närvaron av det eviga på det
tillfälligas myllrande vägar. Det är erfarenheten av att vara ensam men inte
vara ensam, i den eviga närvarons åsyn som skiner från Kristi ansikte, och som
innefattar allt och alla som vi har skilts ifrån. I avskildhetens fattigdom
blir alla rikedomar synliga. Låt oss våga avskildhet – för att kunna möta det
eviga, för att finna andra, för att se oss själva.
Översättning: Andreas Magnusson