Förändrad gymnasieskola kan ge ny kanonmat

Regeringens utredare Stefan Ryding-Berg föreslår idag i sin utredning kring hur man skall få fler människor intresserade av att göra militär karriär (ja, det finns på allvar en sådan ambition) att ett nytt obligatoriskt skolämne skall införas på gymnasiet. Det skall heta Totalförsvarskunskap. I detta ämne skall man enligt Ryding-Berg lära sig om skillnaden mellan ett civilt och ett militärt försvar. Ja, det var nog det hela.

Vi snackar alltså inte om att införa en formulering i det centrala innehållet i Samhällskunskap. Han föreslår ett nytt ämne. Om förslaget blev verklighet skulle vi alltså ha en gymnasieskola utan bildämnet, utan musikämnet, utan obligatorisk filosofiundervisning, utan obligatorisk psykologiundervisning men med Totalförsvarskunskap.

Det här blir en skola där elever som ett rinnande vatten kan traggla skillnaden mellan ett militärt och ett civilt försvar samtidigt som de har begränsade kunskaper om demokrati (det är ju trots allt inget eget ämne).

Man undrar lite kring den rent praktiska planen här. Vem skall undervisa? Hur blir man behörig gymnasielärare i Totalförsvarskunskap? Hur analyserar elever utförligt och nyanserat skillnaden kring ett civilt och ett militärt försvar? Skall skoldagen förlängas eller skall man ta bort något annat ämne, t.ex. matematik? Frågorna är många.

Jag föreslår att Stefan Ryding-Berg blir Utbildningsminister i Sverige. Vi har nämligen en god tradition av att människor som saknar den mest grundläggande förståelse för vad utbildning är leder oss framåt i jakten på nya spännande Pisa-resultat. Och i det här fallet har ju Ryding-Bergs ambition varit god. Kanonmaten börjar tryta.

Vad är ett människoliv? Om John Williams "Stoner"

-->

 Vad är ett människoliv? Frågan går inte att besvara helt enkelt därför att språket inte är i närheten av att kunna omfatta de viktigaste aspekterna av vår existens. Varje försök till förklaring faller platt och plattast faller de försök som syftar till att med allt fler ord tränga in i vår inre tankevärld. Kierkegaard var inne på det här i ”Fruktan och bävan”. Störst av allt är tystnaden.

John Williams ”Stoner” är bland de bästa böcker jag någonsin har läst. Tystnaden är den strukturerande princip som här bär upp hela romanen. Mänskliga nederlag, motgångar och olyckliga händelser beskrivs helt utan vemod och denna brist på textuell sentimentalitet frammanar istället känslan hos läsaren. Det här görs helt utan att det upplevs kyligt eller beräknande. Det finns en värme som strömmar fram från så väl berättarröst som huvudkaraktär, men värmen är aldrig insmickrande eller uppenbar – den är strängt taget mänsklig (ungefär som en stel kram mellan en far och en son som på allvar älskar varandra). John Williams och hans karaktärer väljer att tystna där ord inte längre räcker till. Precis så som vi människor gör.

Så vitt jag förstår det väckte John Williams mästerliga roman från 1965 väldigt lite uppmärksamhet under hans levnad, men den har haft ett rejält uppsving på senare år. Det finns en liknande känsla som man kan finna hos en samtida författare som Richard Ford, som också på ett förbluffande skickligt sätt hanterar tystnaden.

Den yttre strukturen är enkel. Bondson börjar på Universitet och blir kvar där som lärare. Sen dör han. Det här är i allt väsentligt romanens handling. Vi får följa med i kärlekens mysterier, det olyckliga äktenskapets tomhet, passionens frånvaro, kunskapens kraft och framförallt får vi uppleva det evigt cykliska, det som hos Predikaren formuleras som ”inget nytt under solen”. Man förstår att Stoners liv på många sätt blir en repris på professor Sloanes liv (han blir till slut professor själv som för att bekräfta denna indetitessammansmältning), dotterns liv blir en återupprepning av moderns liv där Stoner själv hamnar i samma situation som sin svärfar och så vidare.

När Stoners blivande livskamrat beskrivs för första gången så görs det med följande ord:

”Hennes broderier var ömtåliga och meningslösa, hon målade disiga landskap i tunna akvarellfärger och hon spelade piano kraftlöst men exakt, ändå var hon okunnig om sina egna kroppsfunktioner, hon hade inte varit ensam med sig själv en enda dag i livet och inte heller kunde det ha föresvävat henne att hon kanske skulle komma att bli ansvarig för en annan människas välbefinnande.”

Romanens slut är osedvanligt vackert. Läraren och författaren Stoner griper på dödsbädden tag i den bok han själv skrivit och han finner att någonting av honom finns där i orden men att det inte längre är hans egen text:

”Fingrarna släppte greppet, och boken de hållit rörde sig först långsamt och sedan snabbt över hans stilla kropp och föll sedan in i rummets tystnad”

Man överväldigas av en känsla av att den text man precis läst kan ha fyllt samma funktion för sin författare. En människa vars text faller över honom, vars ord till sist når honom i samma stund som han dör. I det ögonblicket blir text och människa ett och vi snuddar vid svaret på den omöjliga frågan om vad ett människoliv är; att vi kanske till viss del är det som blir kvar efter oss.

Jag blir glad över det organiserade tiggeriet

Det är svårt att formulera det här på ett sätt som känns passande, men jag vill börja med att säga att jag är väldigt glad över alla tiggare som sitter utanför våra matvarubutiker. Jag är så klart inte glad över att det finns människor som tvingas leva på detta sätt, men jag är glad för det budskap som de ger oss.

Varje person som tjänar sitt uppehälle genom tiggeri är en person som inte tjänar sitt uppehälle genom kriminalitet. Varje person som ber om pengar istället för att ta våra pengar är en person som förtjänar våra pengar.

I sitt mest berömda tal, Bergspredikan, sa Jesus för nästan tvåtusen år sedan att vi skulle ”ge åt den som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig”. Ge åt den som ber dig! Kristna brukar glömma av det där.

I valtider samsas två typer av tiggare på samma plats. Jag har sett det flera gånger nu. Idag utanför Ica Vallda satt kvinnan som brukar sitta där och hon hade sällskap av männen med vita jackor med ett stort blått M på ryggen. De nya moderaterna, eller skall jag säga de nya tiggarna. De som har varit med och skapat det samhälle som leder till att människor slås ut samsades plötsligt med den som slagits ut och de var alla där för att tigga.

Sverigedemokraterna vill stoppa det organiserade tiggeriet som om ett mer oorganiserat tiggeri vore önskvärt, som om det inte är bättre när människor tillsammans hjälps åt. Myten om tiggarligor är så dum att man häpnar över att människor tror på den. Tänk vilka korkade ligor som nöjer sig med några hundralappars avkastning per dag. Den organisation som finns handlar om att människor som har det svårt tillsammans hjälps åt. Ett annat ord för det är solidaritet. Ett utrotningshotat ord. Eller kanske inte som ord, men som verklighet.

Det som gör människor besvärade är att vi har två val. Det ena är att blunda, förneka och fördöma och det andra är att inse att vi lever i en värld som måste förändras, men en värld där vi också måste hjälpas åt till dess att den har förändrats.

Mina barn förstår det här. Alla barn förstår det här för barn är nämligen empatiska men vuxna tränar bort medkänslan. Mina barn vill att vi skall ge pengar till dem som sitter utanför affärerna och de är oroade över att det finns människor som behöver leva så där. Det är en bra start. Jag önskar att det aldrig kommer att glömma den känsla och den insikt de lever i nu. Min nioårige son ville härförleden ge 50 kronor till en tiggande kvinna. Det är halva hans månadslön, det är som om jag skulle lägga nästan tiotusen i en skål. Helt utan att ifrågasätta, helt utan att oroa mig för vart pengarna går.

Jesus kunde ha sagt ”ge åt den som ber dig om han eller hon inte tillhör en liga eller om han eller hon bara skall använda pengarna till något dåligt”, men han sa inte det. Han sa ”ge åt den som ber dig”. Så där bara. Rakt av. Inga krusiduller eller bortförklaringar eller tillägg. Tiggarna utanför butikerna påminner mig om just varför. Båda sorternas tiggare.

Sluta bekämpa främlingsfientligheten!

-->

Rasism botas med kunskap sägs det och jag tror att det stämmer men jag tror att man tänker fel här. Man tänker att man skall förklara för rasisterna att de skall sluta vara rasister eftersom alla människor är lika mycket värda. Man tänker att man skall lära arga unga män som ser att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken att de inte alls är det om man jämför med infödda svenskar i segregerade områden, att det handlar om att utanförskap leder till ökad brottslighet, inte att färgen på vår hud gör oss bättre eller sämre. Man tror att det är sånt där man skall lära ut.

Då borde det gå ganska snabbt. Det hela är ju enkelt. Så varför går det då inte snabbt? Varför tycks främlingsfientlighet och rasism öka?

Jo, för rasism botas med kunskap. Kunskap i allmänhet. Inte specifik kunskap där någon förväntas acceptera och hålla med i en rad på förhand uppsatta klyschor som vi kan kalla värdegrund eller något annat klämkäckt

Människor med hög utbildningsnivå röstar i betydligt mindre utsträckning på främlingsfientliga partier. Människor som har arbete röstar också i betydligt mindre utsträckning på främlingsfientliga partier. Vi behöver en bättre skola med mer resurser och vi behöver skapa ett samhälle där alla får plats.  I ett sådant samhälle glömmer man bort att hata.

Vi behöver inte tuta i vevuzuelor och vända ryggen åt någon. Vi behöver förmodligen inte ens tala om att det är fel att hata andra människor om ingen längre finner skäl att göra det.

Rasism botas med kunskap, inte med de färdiga sanningar som någon bestämmer åt oss. Jag kan förstå varje försök att revoltera mot ett ”PK-Sverige” där vi skall lära varandra demokrati genom att prata om den istället för att leva den. För varje klyscha vi kör ner i halsen på en Sverigedemokrat kommer vi nämligen att skapa två nya. ”De har nog bara inte förstått”, tänker vi. Jag tror att vi tänker fel.

Skit i hela grejen! Det är på allvar mitt förslag. Sluta bekämpa främlingsfientligheten. Det är inte den som skall bekämpas, det är det samhälle som leder till att främlingsfientlighet kan kännas som en rimlig utväg.

Om porrgömmornas försvinnande och hotet mot folkhälsan

 Saker föds och andra dör ut. Vissa saker saknar vi inte alls eftersom det som kommer efter är så mycket bättre än det som var innan. Få beklagar sig väl över att man inte längre kan sända morsekoder, använda 56k-modem som bryter telefonledningen, ha datorer stora som rum som har sämre kapacitet än dagens läsplattor. Få klagar också på att de gamla husförhören försvunnit eller att digerdöden skjutits på avstånd. Men är verkligen all förändring av godo?

En sak som var vanlig under min uppväxt men som dagens unga människor troligen inte kan relatera till är de så kallade porrgömmorna. När jag befann mig i nyligen könsmogen ålder var porrtidningar gömda under en sten i skogen lika vanliga som kantareller. Idag har troligen dessa porrgömmor försvunnit. Men vad är problemet? tänker du. Hela Internet är ju en enda stor porrgömma.

Problemet jag ser är strikt folkhälsomässigt. Då vi tidigare tvingades ut i den friska luften för att nå den friska lusten kan vi idag sitta inne och stirra på en skärm. Hur skall man nu kunna väcka ungdomars naturintresse? Vad skall nu motivera 14-åriga killar att på egen hand ta stärkande skogspromenader?

Håll käft och ge oss pengarna!

Så kom en ny larmrapport om skolan och även denna gång i form av en så kallad Pisa-rapport. Nu har man mätt tillämpning av analytiska förmågor som inte direkt går att koppla till något skolämne. Än en gång hamnar den svenska skolan under europa-genomsnittet och än en gång intervjuas en förståsigpåare som berättar att det är lärarnas kompetens som är problemet. De behöver fortbildas.

För bara en vecka sedan slog sig Skolinspektionen för bröstet med att de gjort ”hela 650” lektionsbesök och de kunde konstatera att problemet med den svenska skolan framförallt, som generaldirektör Ann-Marie Begler formulerar saken, handlar om ”lärares oförmåga att anpassa undervisningen”.

Jag har arbetat som gymnasielärare i 13 år. Under den här tiden har jag planerat, utfört och efterarbetat mer än 35000 lektioner, först som lärare på det individuella programmet där utmaningen handlade om att bygga upp de människor som systemet rivet ner. Kloka unga människor som hade det gemensamt att de antingen revolterat mot ett inskränkt system och därför bestraffats eller att de haft specifika behov som grundskolan inte kunnat tillgodose.

Det individuella programmet var ett skolprogram för elever som slagits ut och detta blev snabbt gymnasieskolans största program. Det där stack i ögonen. Misslyckande skall man gömma undan, sådant får inte synas.

Jag minns när Jan Björklund höll hov i Lisebergshallen inför alla Göteborgs gymnasielärare. Han raljerade då över det Individuella programmet och kallade det svensk skolhistorias största misslyckande. Han berättade att de enda som tror på den typen av verksamhet är de som själva jobbar med den. Där satt jag och mina kollegor. Ditkommenderade. Vi tvingades lyssna och hade ingen möjlighet att försvara oss.

Vi visste att vi gjorde mycket bra, att många elever kom tillbaks efteråt och hälsade på. En del tackade oss till och med för vad vi gjort för dem. Allt sådant här var och är meningslöst i Björklunds ögon. Skola för Björklund handlar om kunskap, ordning och reda, höga betyg och bra resultat i Pisa-mätningar. Att människor offras på vägen spelar ingen roll. Att receptet inte ens funkar spelar tydligen heller ingen roll.

Så fort Björklund fick chansen så avskaffade han det Individuella programmet men eleverna finns kvar. De är inknuffade där de inte syns men där deras misslyckanden fortfarande kan lysa i Pisa-rapporter och ”elev nöjd-index” (ja, ni skrattar men det finns faktiskt ett sådant).

Skolan lider svårt av att ingen lyssnar på dem som faktiskt vet hur saker och ting funkar. Att vara lärare är att ha en lång högskoleutbildning, låg lön och att tvingas lyssna på människor som berättar för oss hur vi borde utföra vårt jobb. Vi är experter i våra ämnen och vi är experter i hur man lär ut, men ofta känns det som om man hellre frågar vem som helst som någon gång för fyrtio år sedan har gått i skolan än att fråga oss.

Håll käft och ge oss pengarna!

Det är nämligen där huvudproblemet ligger. Höj lärares löner och därmed vår status, anställ samtidigt fler lärare så att klasserna får en hanterbar storlek. Idag sitter det ofta 35 elever i en vanlig gymnasieklass. När du gick i skolan så var ni kanske 25. Det låter inte som så stor skillnad men fråga vilken lärare som helst och du kommer att få reda på att skillnaden mellan 25 och 35 är skillnaden mellan att se varje elev varje lektion och att förhoppningsvis ha lärt sig namnet på alla elever i klassen innan terminsslut.

Den senaste Pisa-rapporten visar att svenska elever inte är bra på problemlösning. Ingen förstår varför eftersom skolans kurser och betygssystem fokuserar just på analytiska färdigheter. Det där stämmer ju, men fråga oss som är lärare och ni kommer att få ett enkelt svar:

Vi förutsätter med kursplanerna baskunskaper som inte finns. Vi förväntas alltså kunna gå direkt in på det analytiska, men skolarbetet blir då lite som vilket debattprogram på teve som helst där man bjuder in proffstyckare istället för experter. Den analyseras helt enkelt jävligt mycket men ingen fattar vad de analyserar.

Grundskolan måste få resurser att ge eleverna en ordentlig kunskapsgrund och det här kostar pengar. Det är skitdyrt. Det kommer att kräva skattehöjningar och att andra samhällssektorer avstår från resurser till förmån för skolan. Göteborg får nöja sig med två Ullevi och en jättestor ishockeyarena. Kanske har man inte ens råd att hyra in Tommy Nilsson till nästa Göteborgskalas.

Ja, just det. När vi ändå är inne på den saken. I Göteborg tycker man att Scandinavium börjar kännas lite gammalt. De arkitektoriska förslag som visats i pressen visar hur den nya anläggningen placerats fint på det så kallade evenemangsstråket. Rakt över Burgårdens gymnasium. Som om skolan inte fanns. Ganska talande. Det finns ett bildnings- och utbildningsförakt som troligen saknar motstycke i andra städer. Men Göteborgs kommun är Sveriges kommuners och landstings stora förebild. Högst kvalité till lägst kostnad (d.v.s. lägst skolpeng och ändå ger vi eleverna hyfsade betyg).

För ett tiotal år sedan började man att rekrytera militärer till skolan. Dessa före detta officerare sades ha fått en alldeles utmärkt ledarskapsutbildning i det militära och denna kunde vi i skolvärlden tydligen ha stor nytta av. Jag kan tänka mig att många av dem kom in och pekade med hela handen och jag tror att de fortfarande pekar.

Pekandet flyttades upp så långt att vi nu till och med har en utbildningsminister med militär bakgrund. Det märks ganska tydligt.  Han pekar och pekar men det händer ingenting.

Skolan befinner sig under ockupation från en fientlig makt. Den demokratiska skolan har ersatts av en militärregim. Det som utmärker militärregimer är att man inte riktigt lyssnar på folket (i det här fallet eleverna och lärarna). Skolinspektionens 650 besök väger tyngre än elevers 21 miljoner lektionsbesök per år.

Vi behöver en ny skola. En skola fri från betygshets där man tror att skolans problem löses bara man talar om för sent utvecklade fjärdeklassare att de är sämre än sina kompisar. Vi behöver också en skola där människor slutar peka med hela händer och istället möter upp med öppna famnar. Framförallt behöver vi förbannat mycket pengar och lite arbetsro.

Håll käft och ge oss pengarna! Så enkelt är det.

Skolinspektionen brister i anpassningsförmåga

Skolinspektionen slår sig för bröstet igen. De har nämligen gjort ”hela 650 lektionsbesök” och utifrån detta tycker de sig ha svaren kring vad som är fel på den svenska skolan. Generaldirektör Ann-Marie Begler menar att den viktigaste förklaringen till skolans misslyckande är lärares oförmåga att anpassa undervisningen till eleverna.

Det är allvarlig kritik mot en yrkeskår ifrån vilken alltfler nu flyr och flykten kommer knappast minska när hårt arbetande människor än en gång får höra att de gör ett dåligt jobb. Så låt oss därför titta på hur Skolinspektionens egen anpassningsförmåga ser ut.

När Ann-Marie Begler tillträdde som generaldriektör för Inspektionen så presenterade man den nya ”vässade skolinspektionen”. Detta illustrerades med en blyertspenna som vässas – ett objekt som var vanligt använt i skolor på 1900-talet. Det nya tycktes alltså vara att man helt hade förbisett teknikens insteg i den svenska skolan – eleverna skriver ganska sällan med blyertspennor – och att man skulle slå till med hårdare inspektioner mot skolor. Föremål för granskningen skulle uppenbart i högre utsträckning vara de hårt arbetande lärarna och i mindre utsträckning beslutsfattare.

Nu har alltså inspektörerna gjort 650 besök och tycker sig sitta inne med avgörande sanningar. Själv har jag gjort mer än 35000 besök (kanske 40 000 om man räknar med alla gånger jag glömt någonting och fått gå tillbaks till arbetsrummet och hämta det). Mina besök har inte heller bara varit besök utan aktivt deltagande där jag utifrån en pedagogisk tanke arbetat, känt in, förändrat och utvecklat min undervisning i mötet med eleverna.

650 besök. Experterna har gjort 650 besök. 650! Besök! Sveriges elever gör på en vecka ungefär 21 miljoner aktiva granskningar av den svenska skolan och vi som lärare planerar, utför och efterarbetar ungefär 1,9 miljoner lektioner i veckan.

Man kan fråga den som vet nästa gång.

En sak vi som lärare vet är att arbetsbördan ofta är närmast orimlig, att politiker i syfte att spara pengar tvingar ner skolbudgeten på en nivå där klassrumsinteriör är densamma som den var när du gick i skolan och där allt fler människor skall vistas i lokaler där ofta inte ens ventilationen är tillräcklig eftersom ingen när skolan byggdes skulle kunna komma på tanken att någon i framtiden skulle få för sig att trycka in så många människor på så liten yta.

Det är inte svårt att se hur skolan avspeglar samhället i stort. I hårt segregerade förortsområden är det inte ovanligt att hälften av eleverna går ut grundskolan utan att vara behöriga för gymnasiestudier. I hårt segregerade välbärgade områden är det någon enstaka procentandel av eleverna som inte blir behöriga.

Skolinspektionen, ni vet de som fortfarande tror att pennvässaren är en modern symbol för den svenska skolan, tycker att det huvudsakliga problemet med den svenska skolan är lärares oförmåga att anpassa sig. Så, säg mig då kära inspektörer: Varför blir denna oförmåga så mycket större i segregerade förortsområden? Eller skall vi kanske fråga eleverna? Jag tror faktiskt att de har bättre koll.

Stöd djuren - ät massproducerat!

Allt fler röster höjs för att vi borde bojkotta kött från djur som behandlats illa i trånga burar, med avklippta knorrar och så vidare. Istället borde vi äta ekologiskt, närproducerat och mat från lyckliga djur som levt på stor yta, betat i det fria och haft det ganska bra. Jag tänker att det här är ett fullständigt bakvänt tankesätt.

När vi talar om dödshjälp så brukar vi mena att vi skall hjälpa människor som lider att slippa lida och samma sak borde väl gälla här? Eller bryr vi oss inte alls om de enskilda djurens väl och ve?

Vore det då inte bättre att äta upp olyckliga knorrstympade 49-kronors filéade grisar från Danmark vars liv ändå får betraktas som djup misär än att äta upp lyckliga grisar som annars skulle levt och haft det bra?

För varje ekologisk, frigående kycklig du äter så tar du livet av någon som har det bra och för varje sönderstressad burfågel du äter upp så hjälper du en lidande varelse att slippa lida.

Tänk om!

Gör inte er blindhet till vår - Nätmobbing har inte med skolan att göra

En rapport från Friends dyker upp och konstaterar att var fjärde elev säger att deras lärare aldrig har tagit upp fenomenet nätmobbing. Beatrice Ask uttalar sig i media och säger att skolor ska anmäla den här typen av företeelser och säkerställa att det upphör. Hon säger att det är en verklighet att ungdomar kränker varandra på nätet. ”Skolor kan inte blunda för det.”

Jag är alltså inte bara lärare. Jag skall, enligt Ask också jobba ideellt som internetpolis på min fritid. Skulle man istället kunna tänka sig ett system där skolpersonal arbetar med sådant som händer i skolan på skoltid?

Det kanske känns konstigt men vi lärare saknar nämligen också förmåga till omnipresens. Vi kan inte vara överallt. Det är givetvis en begränsning, men så är tyvärr fallet.

Jag förstår att alla andra yrkeskategorier patrullerar på internet flitigt för när hörde man senast kritik mot att banktjänstemän inte tar tag i nätmobbingen eller mot att tandtekniker inte tar sitt vuxenansvar?

Men vi lärare har blivit en spottkopp för dregglet från politikernas dåliga samvete. Trots att nätmobbing sker utanför skoltid, så har ändå tre av fyra elever upplevt att lärare diskuterar det här fenomenet med sina elever. Det här är ändå Beatrice Asks definition av att blunda.

När sådana kommentarer vill jag byta jobb. När jag läser sådant får jag lust att helt sluta bry mig. Men vi lärare blundar inte. Vi står med stirrande ögon och gapande munnar. Hur i helvete kan ni med? tänker vi. Gör inte er egen blindhet till vår.

Kritiserar man framgångar på jämställdhetsområdet om man kritiserar feminism?

Inledning:

Ett argument som jag ser allt oftare till förmån för feminismen som tankestruktur är att vi har den att tacka för de framsteg som skett på jämställdhetsområdet.

Argument:

”Det var feminismen som gjorde att det blev möjligt med fler kvinnor i ledande befattning, alltså är feminismen bra och om du kritiserar den så kritiserar du dessa framsteg.”

Tolkning:

Man argumenterar för ett begrepps nödvändighet genom att knyta en rad positiva händelser till begreppet för att sedan konstatera att begreppet därför måste vara bra. Det är en tankevurpa.

Problematisering:

Man borde i så fall lika gärna kunna säga att det var ”liberalismen som gjorde att det blev möjligt” (eftersom frihetstanken och alla människors lika värde är en förutsättning) eller än mer kontroversiellt: ”det var den kristna kulturen…” (eftersom den här typen av framsteg är tydligast i kristna eller postkristna samhällen) eller mer tänkbart: ”Det var jämställdhetskampen som gjorde att det blev möjligt med fler kvinnor i ledande befattning, alltså är jämställdhetsarbete bra.” (det följer så att säga av själva begreppet)

Slutsats:

Det finns inte en exakt koppling mellan feminism och framgångar på jämställdhetsområdet. Det gör det bara om man på allvar hävdar att feminism är en exakt synonym till all jämställdhetskamp. Feminismen som tankestruktur eller skolbildning kan högst troligt ha bidragit till förbättrade livsvillkor för kvinnor, därmed inte sagt att dessa garanterat inte skulle kommit även om feminism inte fanns.

Avslutande reflektion:

Även om man inte håller med feministkritiker som Blondinbella, så tycker jag att argumentet att hon inte borde kritisera feminismen eftersom hon har den att tacka för sina framgångar är tunt. Det är farligt med ideologier och tankeströmningar som inte får nyanseras eller ifrågasättas. Feminismen mår bra av att sättas under lupp och troligen bra att att sådana som Blondinbella inte går med i kampen. Den hade säkert mått bra av att leva även utan Göran Persson och Lars Leijonborg.

Är berget redan sprängt?

-->

Är ni gamla nog att minnas? Sådär runt 87. Bergsprängaren. Helst tung nog att ge förslitningsskador på den axel mot vilken den klädsamt skulle luta. Högtalarnas riktning: utåt.

Överallt försökte ungdomen (och jag tillhörde faktiskt den en gång i tiden) att få omgivningen att fatta. Målet var sällan provokation. Drivkraften var snarare att få hela världen att gilla det man gillade, att höra de låtar man älskade, att få alla att förstå.

Idag har det tystnat. Unga (och gamla) människor sitter med tätslutande hörlurar och ingen musik strömmar utåt – allt skall raka vägen in i oss själva.

Det här är djupt oroande. Unga människor har gett upp. De tror inte längre att saker kan förändras, de försöker inte längre att vinna över någon på sin sida. På bergsprängartiden tänkte vi ”ni fattar inte och vi ska få er att fatta”. Nu tänker man ”ni fattar ändå inte”.

Den musik som letar sig utåt strävar mot att förändra världen, den vill att jagets upplevelse också skall bli duets. Den musik som bara letar sig inåt gör den enskilde individen till universums allt.

Nu invänder du och säger att jag är för gammal för att fatta, att man sprider musik precis lika mycket men att det har tagit andra vägar. Spotify-spellistor delas på Facebook och musiken flödar som aldrig förr i klubbvärlden.

Jo. Men skillnaden är att på bergsprängartiden så räckte det inte med att man vann över sin egen flock. Man försökte trycka ner ungdomskultur i halsen på obekanta sextiosjuåriga tanter och åttiofemåriga gubbar. Man försökte spränga berghelvetet.

Frågan jag nu ställer mig är: Är berget redan sprängt eller har unga människor gett upp hoppet om att världen kan förändras?

Ni vet Owe Thörnqvist...

Ni vet Owe Törnqvist – mysgubben som skrev Varmkorv boogie som en slags protest mot begränsningar i den fria företagsamheten, han stannande inte där. Han gick längre än så men det här kommer väldigt få ihåg och han betraktas därför alltjämt som en cool snubbe, en mysigt munspelande lallare värdig att fronta vilket företagsspronsrat event som helst.

Ni vet Timbuktu – den där politiskt jobbige killen som anklagar ett av våra största politiska partier för att vara rasister. Han som just nu utsätts för massiva protester. Okej att Sverigedemokraterna är dumma, men SÅ får man faktiskt inte säga. Låt oss titta på en låt ifrån Owe Thörnqvist.

”Jag fick telefon från brorsan
att det var illa ställt med morsan
och han tyckte att jag skulle skynda mig hem.
Jag tog planet i från Rio”

Så inleds låten. Berättarjaget befann sig på utlandsresa men tvingas bege sig hem. Håll detta i åtanke. Berättarjaget befann sig i utlandet. Vi får sedan reda på att mamman har slagits ner av två män vid busstationen när hon skulle hämta ut sin folkpension. Han konstaterar krasst:

”Att dom sen fick nå'ra dar i buren
lär inte bota skallfrakturen
och dom lär redan va' i farten igen.”

Thörnqvist verkar tycka att straffen är för låga i Sverige och att den som en gång är dömd för alltid är dömd till att bete sig illa. I vers 2 driver han upp tonläget:

Ӏr det sant att knarktrafiken
har förgiftat politiken
och att statsråd och polis har tvätt i dess byk?
Och att härvan bara växer,
Mr Y och Mr X är
ej dom enda bovarna som borde ha stryk?”

Här börjar nu Owe att ana en konspiration av stora mått. Vi förstår ännu inte vilken den är men politiker och polis är inblandade. Men likt en diskussionstråd på valfritt webforum idag kommer snart förklaringen och därmed också lösningen på alla världsproblem:

”Att vår invandringsminister
har fått tips av antikrist här
och släpper in dom gangsters andra länder kör ut?”

Aha. Det var så det var. Djävulen har tipsat invandringsministern (i nuvarande fall Tobias Billström) om att ta emot gangsters som inte sköter sig i sina egna länder (kanske t.ex. alla de barn och vuxna som inte sköter sig i Syrien just nu).
Thörnqvist ser ett Sverige i förändring. Han pratar om knark igen och säger:

”Så här var Sverige inte funtat förut!
Kära svenskar, vad blev av er?”

Nu är det dags för nyansering. Owe vill ändå säga att…

”Det finns justa jugoslaver
liksom greker och turkar här i vår handelsbod.”

Men problemet kvarstår för…

”mitt i bidragskarusellen
står nu jättedamen Ellen,
Moder Svea och bligar dumt som en plundrad kommod.”

Framförallt, menar alltså Owe Thörnqvist, populär folkkär artist, att det ges för mycket bidrag till invandrare. Han gillar inte det här och går vidare:

”Det som ligger dig i fatet
är allt världsförbättrar-pratet
mens dina egna ungar sprattlar i maffians nät.”

Ja, hur beter sig nu invandrare enligt den mysige munspelaren Owe Thörnqvist. Låten når sitt avslut:

”Och dom knarkar, svinar ner och stjäl,
våra gamla sparkar dom ihjäl.
Vad i helvete, Moder Svea, har du ställt till?”

Okej.

Det var nån som sa nåt om Timbuktu. Han hade uttryckt sig olämpligt. Det är synd om Sverigedemokraterna nu. Jag säger som Owe Thörnqvist, fast där han ser invandrare som den stora fienden ser jag den välpyntade folkhemsrasismen som en värre fiende:

”Rum-dumme-dum-dill, rum-dumme-dum-sill,
dom lurar dig så mycket dom vill.”

Sluta sprida främlingsfientligt material på Facebook!

Jag har en vän som verkligen gillar att sprida bilder och texter som bekämpar högerpolitik och olika typer av förtryck. Min vän är passionerad men inte särskilt bra på att läsa det finstilta eller på källkritik.

Han har vid upprepade tillfällen spridit material från en Facebookgrupp som kallar sig ”Vi som verkligen vill stoppa stening av kvinnor”. Man skulle kunna stanna till redan där och raljera lite över gruppnamnet eftersom det tycks antyda att det finns andra som ”vi som kanske vill stoppa stening av kvinnor” eller ”vi som vill stoppa stening av kvinnor men inte riktigt lika mycket som dem som VERKLIGEN vill stoppa stening av kvinnor”.

Till det yttre iklär sig gruppen dräkten av att vara mot all typ av förtryck mot kvinnor i världen, men man behöver inte vara Einstein för att inse att det egentligen är en grupp med ETT utpräglat mål: De vill bekämpa Islam genom att sprida fördomar. Man behöver inte heller vara Einstein för att förstå att de helt och hållet delar Sverigedemokraternas agenda, även om de går ett steg längre än Jimmie Åkesson i sitt hat mot Islam.

Profeten Mohammed kallas för pedofil, alla muslimer beskrivs som Islamister och liberala muslimer är egentligen bara lögnare eftersom de inte erkänner hur det EGENTLIGEN är. Islam likställs med kvinnomisshandel och hedersmord.

Jag blev förbannad på min vän som sprider sådant här skitmaterial och kommenterade den bild han spred vidare bland sina vänner. Jag berättade att jag känner mig mörkrädd över att det finns människor som har så här mycket fördomar om troende människor och jag förklarade sakligt och pedagogiskt att de inte förstår hur religiösa läser sina texter. Även om det går att tolka Sura 4 som att det under vissa omständigheter skulle vara okej att slå en kvinna, så har det ingen betydelse om muslimer själva inte tolkar texten på detta sätt. Jag drog en parallell med Henning Mankell som skriver om mord i sina deckare men därmed inte automatiskt förespråkar mord. Jag bad också min vän att sluta sprida den här skiten.

Han fattade ingenting utan skrev ett nytt inlägg där han talade om bruna råttor i kloakerna som skulle tryckas ner igen. Min vän har fortfarande inte fattat att han sprider hatmaterial från den yttersta högern, ganska ironiskt med tanke på att han är en av få jag känner som inte bara kallar sig socialist, utan dessutom kommunist.

I tråden som uppstått till bilden anklagas jag nu av gruppens ansvariga för att vara nazist. Jag har också en skrämmande kvinnosyn (eftersom jag inte hatar Islam). Man tar bort alla mina bildkommentarer med motiveringen att jag kränker gruppens medlemmar. Gruppens medlemmar får okommenterat kalla mig nazist och kvinnohatare, men jag får inte säga (som det är) att de är korkade. Det betonas än en gång att jag är nazist (oklart på vilket sätt nazisterna försvarade muslimers rätt att själva avgöra hur deras religion skall tolkas).

Tyck vad ni vill om Islam. Ni behöver verkligen inte tycka om religion, men sluta att sprida hatpropaganda på nätet. Om ni ser en grupp på Facebook som säger sig kämpa för kvinnors rättigheter – fundera över om det är deras egentliga syfte. I detta fall är det fullständigt uppenbart att så inte är fallet och jag känner mig djupt bedrövad över att jag har vänner som inte inser detta.

Leif Silbersky saknar trovärdighet och tillförlitlighet

Jag har alltid haft svårt för Leif Silbersky, men kanske tidigare haft svårt att sätta fingret på vad det är med hela hans person som väcker min avsky. Igår satt han med i paneldebatt i det meningslösa programmet Debatt. Programmets meningslöshet är en annan fråga. Debatten gällde den nu aktuella dom där sex killar frias efter att ha våldtagit en 15-årig flicka, eftersom det inte går att utesluta att en 15-årig apatisk flicka kan vilja ha sex med sex för henne okända killar som turades om att förgripa sig på henne.

Leif viftar med domen i studion och menar att han till skillnad från de flesta andra har läst allt material. Klassiskt maktspråk för övrigt. Vi förväntas lyssna extra till hans åsikt eftersom han, till skillnad från andra, vet vad han pratar om.

Leif recenserar domen och finner domstolens slutsats vara alldeles utmärkt och han blir upprörd när någon i studion säger att flickan varit utsatt för en våldtäkt. Denne någon visar nämligen brist på respekt för de domare som dömer i domstol. En domares respekt är alltså viktigare än en 15-årig flickas respekt. Mycket viktigare för Leif.

Han säger att flickan visserligen är trovärdig men hon är inte tillförlitlig. Med detta menar han något i stil med att hennes berättelse känns sann för henne, men man kan inte använda den eftersom hennes sanning kanske bara är påhittad på ett sådant sätt att hon lyckats övertyga sig själv om den. Hon upplevde en våldtäkt men det var kanske ingen våldtäkt ändå.

Sådana som Leif Silbersky är farliga, mycket farliga. De tror att lag är en sak och att moral är en annan, att empati är en sak och sanning en annan. De tror att den agerar mest rätt som utestänger delar av sin rationalitet, nämligen de som tar sin grund i mänsklig existens.

Den här positionen är farlig inte bara för dess konsekvenser utan också för att den är uttryck för en grovt förenklad syn på verkligheten. Det finns ingen ren rationalitet, det finns inget förnuft som svävar fritt från känsla och erfarenhet. Jurister tycks ibland tro att det är så och Leif tror det mer än någon annan.

Nyligen friades en man från rattonykterhet eftersom att det inte gick att bevisa att han inte kört bil i sömnen. De flesta skrattar åt det här. Den som fått sitt barn dödad i trafiken av en berusad bilförare skrattar inte. Lika lite skrattar en våldtagen 15-årig flicka när en 75-årig gubbe i teve upprörs över att någon föreslår att hon har varit med om just det fruktansvärda hon säger att hon har varit med om.

Själv upplever jag Leif Silbersky som varken trovärdig eller tillförlitlig, men det är kanske bara jag...

Paul Tillich

ENSAMHET OCH AVSKILDHET (ur ”Varats begränsningar”), 1963

”Så snart han hade skickat hem folket gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. ” (Matteus 14:23)

1.

”Där var han ensam”. På samma sätt är det med oss. Människan är ensam eftersom hon är människa. På vissa sätt är varje varelse ensam. I majestätisk isolering färdas varje stjärna genom den oändliga rymdens mörker. Varje träd växer i överensstämmelse med sin egen lag, fullbordar sina unika möjligheter. Djur lever, kämpar och dör för sig själva helt ensamma, låsta i sina kroppars begränsningar. Förvisso uppträder de också som hane och hona, i familjer och i flockar. Några av dem älskar att befinna sig i massan. Men de är alla helt ensamma. Att leva innebär att man är i en kropp – en kropp åtskild från alla andra kroppar. Och att vara åtskild är att vara ensam.

Det här är sant för varje skapat liv och det är mer sant för människan än för någon annan livsform. Hon är inte bara ensam, hon vet också om att hon är ensam. Medveten om detta ställer hon sig frågan om sin ensamhet. Hon frågar varför hon är ensam och hur hon kan besegra ensamheten, för denna ensamhet kan hon inte uthärda, inte heller kan hon fly undan den. Det är hennes öde att vara ensam och att vara medveten om det. Inte ens Gud kan befria henne från detta öde.

I den bibliska historien om paradiset kan vi läsa: ”Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam.” Och han skapade kvinnan utifrån Adams kropp. Här används en gammal myt för att visa att det ursprungligen inte fanns någon kroppslig åtskillnad mellan man och kvinna; i begynnelsen var de ett. Nu önskar de att bli ett igen, men fastän de känner igen varandras kött genom sitt eget kött, så förblir var och en ensam. De ser på varandra och trots längtan efter varandra så ser de den andres främlingskap. I berättelsen så gör Gud själv dem medvetna om detta faktum när han talar till dem var och en, när han gör var och en ansvarig för sina egna missgärningar, när han lyssnar till deras ursäkter och gemensamma anklagelser, när han uttalar en separat förbannelse över var och en av dem och lämnar dem att känna skam vid insikten om sin egen nakenhet. De är var och en ensamma. Skapandet av kvinnan har inte gjort att mannen har kommit över situationen som Gud beskrev som ”inte bra för människan”. Han fortsätter att vara ensam. Och skapandet av kvinnan, även om det innebär en hjälp för honom, har bara presenterat för den ensamme människan en annan människa som är lika ensam och från deras kött kommer nya människor att komma som var och en kommer att stå ensamma.

Vi frågar oss hur som helst – är det verkligen så här det måste vara? Åstadkom inte Gud någonting bättre? Blir inte vår ensamhet i stort sett borttagen i mötet mellan människor? Helt klart sker det i timmar av gemenskap och i kärleksögonblick. Kärleksextasen kan absorbera ens eget jag i dess förening med det andra jaget, och avståndet tycks överbryggas. Men efter dessa ögonblick, kommer jagets separation från jaget att upplevas ännu starkare, ibland till och med intill ömsesidigt motbjudande. Vi har gett för mycket av oss själva och nu längtar vi efter att ta tillbaks det som gavs. Vår önskan om att skydda vår ensamhet kommer till uttryck genom skamkänslor. Vi känner skam när vårt intima jag, själsligt eller kroppsligt, har öppnats. Vi försöker dölja vår nakenhet på samma sätt som Adam och Eva gjorde då de blev medvetna om sig själva. Även om man och kvinna förblir ensamma i den mest intima föreningen så kan de inte tränga igenom varandras innersta kärna. Och om det inte hade varit så här, så skulle de inte kunna vara hjälpare åt varandra; de skulle inte kunna ha mänsklig gemenskap.

Det här är anledningen till varför Gud inte heller kan befria människan från sin ensamhet: Det är människans storhet att hon är centrerad inom sig själv. Åtskild från världen har hon ändå möjlighet att betrakta världen. Bara genom att hon kan se på världen kan hon också känna till, älska och förändra den. För att kunna göra människan till härskare över jorden var han också tvungen att avskilja henne och att kasta henne ut i ensamhet. Människan kan därför tilltalas av både Gud och av människor. Hon kan ställa frågor, ge svar och fatta beslut. Hon har frihet att välja det goda och att välja det onda. Bara hon som har en ogenomtränglig kärna inom sig själv är fri. Bara hon som är ensam kan göra anspråk på att vara människa. Detta är människans storhet och plåga.

2.

Vårt språk har på ett klokt sätt känt av skillnaden mellan de två sidorna av människans ensamhet. Språket har skapat ordet ”ensamhet” för att uttrycka plågan av att vara ensam och det har skapat ordet ”avskildhet” för att uttrycka det fantastiska i att vara för sig själv. Även om vi i dagligt tal inte alltid särskiljer dessa ord, så borde vi göra det medvetet för att på så sätt fördjupa förståelsen av vår mänskliga bestämning.

I den tjugoförsta psalmen kan vi läsa: ”Vänd dig till mig, var barmhärtig, för jag är ensam och betryckt”. Psalmisten känner ensamhetens smärta. Vi känner inte till orsaken bakom hans särskilda ensamhet, men vi känner till ensamhetens vitt skilda ansikten. Vi har alla erfarit några av dem.

Mest omfattande är ensamheten efter att de som hjälpte oss att glömma att vi var ensamma har lämnat oss, antingen genom separation eller död. Jag tänker här inte bara på de som står oss närmast, utan också de människor som har gett oss en känsla av gemenskap, grupper inom vilka vi har arbetat, med vilka vi har haft sociala kontakter, med vilka vi har haft andlig kommunikation. För många människor blir sådan ensamhet ett permanent tillstånd och en pågående källa till genomgripande melankoli. Åsynen av otaliga ensamma människor, runt omkring oss och runt om i världen fyller öron som öppnas med kärlek.

Men låt oss också ta i beaktande de ibland oss som omges av vänner och grannar, av arbetskamrater och landsmän, som bor i familjegrupper och som upplever kärleksmöten – allt det där som en del andra inte har. Låt oss då ställa frågan – är de befriade från ensamhetens plåga? Täcks deras ensamhet över av den människoskara som de befinner sig i? Om vi kan räkna oss själv till dessa människor, så kanske vårt svar ser ut som följande: Jag har aldrig känt mig så ensam som i den stund jag var omgiven av människor men plötsligt förstod min totala isolering. Jag blev tyst och drog mig undan gruppen för att vara ensam med min ensamhet. Jag ville att mitt yttre tillstånd skulle motsvara mitt inte tillstånd.

Låt oss inte förminska en sådan upplevelse genom att påstå att en del människor helt enkelt inte är tillräckligt starka för att uppta en betydande roll i gruppen och att påstå att anledningen till att de drar sig undan bara är ett tecken på vekhet eller svaghet som gör att de behöver vägledning eller psykiatrisk hjälp. Självklart finns det många sådana människor också och de behöver hjälp. Men det jag nu talar om är de starka människor som har tagit sin roll i gruppen, men som trots detta känner den ultimata ensamhetens skräck. De är medvetna, i ett plötsligt avbrott från världen runt omkring dem, om människans verkliga situation. Låt oss inte heller förminska erfarenheten genom att påpeka det faktum att vissa människor känner sig missförstådda trots sina önskningar om att göra sig själva förstådda, och att de därför känner sig ensamma i folkmassan. Ingen kan förneka att det finns sådana människor, det är till och med så att de visar på en särskild sanning – för vem är verkligen förstådd, ens av sig själv? En människas mysterium kan inte bestå av en nätt förklaring av hennes egenskaper. Hursomhelst, de som alltid känner sig missförstådda blandar ihop varje personlighets mysterium med inbillade skatter som de själva tror sig äga och för dessa kräver de erkännande och uppmärksamhet från andra. När ett sådant erkännande inte kommer känner de sig ensamma och avvisade. De behöver också hjälp. Men än en gång, det finns dem vars riktiga skatter är stora nog för att uttryckas, för att blir förstådda och mottagna, och som trots detta upplever den här fruktansvärda känslan av total ensamhet. I sådana stunder faller de genom sitt vardagliga livs yta rakt ner i djupet av vad det är att vara människa.

Många känner sig ensamma därför att trots försök att älska och att älskas så blir deras kärlek avvisad. Denna ensamhet är ofta själv-skapad. Dessa människor kräver som en rättighet någonting som bara kan komma som en gåva. De avvisas till en självvald ensamhet, tar hämnd genom bitterhet och fientlighet gentemot dem de tycker har avvisat dem och njuter faktiskt av ensamhetens smärta. Det finns många sådana människor och de bidrar kraftigt till framväxandet av neurotisk ensamhet i vår tid. De behöver mer än några andra hjälp eftersom de enkelt blir offer för en demonisk kraft som gör att de blir fullständigt inneslutna i sig själva.

Men, det finns också en äkta erfarenhet av avvisad kärlek. Inga särskilda anspråk gjordes, men hoppet väcktes till liv och besvikelsen kom. En kärleksgemenskap når sitt slut eller misslyckas med att någonsin existera. Sådan ensamhet klipper våra band till världen. Vi är verkligen ytterst sett ensamma och inte ens kärleken från andra källor eller kraften från vår egen kärlek kan lyfta av oss denna börda. Den som kan uthärda den besvikna kärlekens ensamhet utan bitterhet upplever på ett radikalt sätt djupet i vad det innebär att vara människa.

Det finns till sist två typer av ensamhet som man varken kan täcka över eller fly undan: Skuldens ensamhet och dödens ensamhet. Ingen kan ta ifrån oss det brott vi har begått mot vårt sanna jag. Vi känner både dold skuld och öppen skuld och vi känner den som vår och bara vår. Vi kan verkligen inte göra någon annan ansvarig för det som vi har gjort. Vi kan inte fly undan skulden och vi kan inte på ett ärligt sätt dölja den. Vi är ensamma med den. Och det är en ensamhet som sprider sig till  all annan känsla av ensamhet, förvandlar den till en upplevelsen av att bli dömd.

Slutligen finns det den yttersta ensamheten i att vara tvungen att dö. I väntan på vår egen död förblir vi ensamma. Ingen kommunikation med andra kan ta bort ensamheten, eftersom ingen annans närvaro vid det faktiska dödsögonblicket kan förändra det faktum att det är vår död, bara vår död. I dödens stund avskiljs vi från hela universum och allt som finns däri. Vi fråntas alla saker och varelser som fick oss att glömma att vi var ensamma. Vem kan uthärda denna ensamhet?

3.

Ensamhet kan besegras bara av den som kan uthärda avskildhet. Vi har ett naturligt behov av avskildhet eftersom vi är människor. Vi vill känna vad vi är – nämligen ensamma – inte i lidande och skräck utan med glädje och mod. Det finns många sätt på vilka ensamhet kan sökas och upplevas. Och varje sätt kan kallas religiöst om det är sant som en filosof sa att religion är vad människan gör med sin avskildhet.

Ett av dessa sätt är längtan efter naturens stillhet. Vi kan tala utan röst till träden och molnen och havets vågor. Utan ord svarar de genom rasslandet i löven, genom molnens rörelse och genom  havets mumlande. Den avskildheten kan vi uppleva, men bara för en kort tid eftersom vi inser att naturens röster ytterst sätt inte kan besvara frågorna vi bär inom oss. Vår avskildhet i naturen kan lätt bli till ensamhet, så vi återvänder till människornas värld.

Vi kan också finna avskildhet genom att läsa poesi, genom att lyssna på musik, genom att betrakta konst och i uppriktig eftertänksamhet. Vi är ensamma, kanske i stor omfattning, men vi är inte ensamma om att vara ensamma. Avskildheten hindrar oss utan att avskärma oss. Men livet kallar oss åter till sitt tomma prat, med dess oundvikliga krav på dagliga rutiner. Det kallar oss åter till sin ensamhet och dess skydd som det i sin tur lägger över vår ensamhet.

Utan tvekan så beskriver det sistnämnda inte bara människans allmänna tillstånd utan också, och på ett empatiskt sätt, vår tid. Idag, på ett mer intensivt sätt än tidigare, är människan så ensam att hon inte står ut med avskildheten. Hon försöker därför desperat bli en del av folkmassan. Allting i vår värld stödjer detta beteende. Det är ett symptom på vår sjukdom att lärare och föräldrar och massmedieföreträdare gör allt som är möjligt för att ta ifrån oss de yttre  möjligheterna till avskildhet, våra minsta möjligheter till ett privatliv. Till och med våra hem är konstruerade så att istället för att värna om avskildheten för varje familjemedlem så omöjliggörs privatliv nästan fullständigt. Samma sak gäller samhällslivet: skolorna, kontoren och fabrikerna. Ett oändligt tryck försöker förstöra till och med vår längtan efter avskildhet.

Men ibland slänger Gud ut oss ur folkmassan in i en avskildhet vi inte önskade oss, men som trots detta får sitt grepp om oss. Prefeten Jermeia säger: ”Jag sitter ensam eftersom din hand vilade på mig”. Gud lägger ibland sin hand på oss. Han vill att vi skall ställa sanningsfrågan som kan isolera oss från de flesta människor och som bara kan ställas i avskildhet. Han vill att vi skall ställa frågan om rättvisa som kanske kommer att ge oss lidande och död, och som kan växa inom oss i avskildhet. Han vill att vi skall bryta oss igenom det vanliga sättet att vara människa på, vilket kan leda till att vi får dåligt anseende och hatas, ett genombrott som bara är möjligt genom avskildhet. Han vill att vi skall tränga in i varandets begränsningar, där livets mysterium uppenbarar sig. Detta kan bara ske i stunder av avskildhet.

Det kanske är några av er som önskar att bli kreativa inom något område i livet. Men ni kan inte bli, eller fortsätta vara, kreativa utan avskildhet. En timme av medveten avskildhet kommer att berika din kreativitet långt mer än timmar av försök att lära sig en kreativ process.

Vad händer i vår avskildhet? Lyssna till Markus ord om Jesus avskildhet i öknen: ”Han befann sig i öken under fyrtio dagar och frestades av djävulen och han var med vilddjuret och änglarna tjänade honom” Han är ensam, vänd mot hela världen och himlen, vilddjuret finns runt omkring honom och inom honom, han är själv slagfält för gudomliga och demoniska krafter. Så, för det första, det här är vad som händer i vår avskildhet: Vi möter oss själva, inte som oss själva, utan som ett slagfält för skapelse och förstörelse, för Gud och för demoner.

Avskildhet är inte enkel. Vem kan stå ut med den? Det var inte enkelt ens för Jesus. Vi läser: ”Han gick upp till bergen för att be. När kvällen kom så var han där alldeles ensam”. När kvällen kommer blir ensamheten allt ensammare. Vi erfar detta när en dag, eller en tidsperiod, eller alla dagar av vårt liv når sitt slut. Jesus gick upp för att be. Är det så man gör för att omvandla ensamhet till avskildhet och är det så man gör för att kunna uthärda avskildheten? Det är ingen enkel fråga att besvara. De flesta böner har inte så här mycket kraft. De flesta böner gör Gud till en samtalspartner; vi använder honom för att fly undan den enda sanna vägen till avskildhet. Sådana böner glider enkelt ur munnen på både präster och lekmän. Men de är inte sprungna ur ett avskilt möte mellan Gud och människa. De är verkligen inte den typ av böner för vilka Jesus begav sig till berget. Det är bättre att vi förblir tysta och låter våra själar, som alltid letar efter avskildhet, sträcka sig utan ord emot Gud. Detta kan vi göra till och med en dag då vi träffar många människor eller i ett rum fullt av folk, till och med under de svåraste yttre omständigheter. Det här kan ge oss ögonblick av avskildhet som ingen kan ta ifrån oss.

I dessa avskildhetsögonblick så sker det något med oss. Kärnan av vår existens, det innersta jaget som är grunden för vår ensamhet, lyfts upp till den gudomliga kärnan och tas in i den. Därinne kan vi vila utan att riskera att förlora oss själva.

Nu kan vi kanske besvara frågan som du nog redan har ställt – hur kan gemenskap växa ur avskildhet? Vi har sett att vi aldrig kan nå den innersta kärnan hos en annan människa. Vi är alltid ensamma, var och en för sig själv. Men vi kan nå gemenskapen i en rörelse som först riktar sig mot Gud och sedan återvänder ifrån honom till en annan människa. På det här sättet tas inte människans ensamhet bort, men den förs in i gemenskap med det i vilket alltings kärna vilar och på så vis in i gemenskap med dem alla. Till och med kärlek återföds ur avskildhet. För bara i avskildhet har de som är ensamma möjlighet att nå dem som de skilts ifrån. Bara närvaron av det eviga kan slå sönder väggarna som separerar det tillfälliga från det tillfälliga. En timme av avskildhet kan föra oss närmare dem vi älskar än många timmar av kommunikation. Vi kan ta dem med oss till evighetens berg.

Och kanske när vi ställer oss frågan – vilken är avskildhetens innersta natur? – så borde vi svara: närvaron av det eviga på det tillfälligas myllrande vägar. Det är erfarenheten av att vara ensam men inte vara ensam, i den eviga närvarons åsyn som skiner från Kristi ansikte, och som innefattar allt och alla som vi har skilts ifrån. I avskildhetens fattigdom blir alla rikedomar synliga. Låt oss våga avskildhet – för att kunna möta det eviga, för att finna andra, för att se oss själva.

Översättning: Andreas Magnusson

Missförhållanden tillåts på muslimsk friskola

Följande har hänt på en muslimsk friskola:

1998: Skoltidningen uppmanar eleverna att mobba och bestraffa varandra.

1999: Rektor Mohammed Mostafa får sparken efter att ha kritiserat skolan. Några elever kissar på en bild av honom och trakasserar hans fru sexuellt.

2000: Fjorton elever bränner ner en byggnad intill skolan.

2001: Skolverket kritiserar skolan för ett system där äldre elever förtrycker de yngre.

2006: Flera elever attackeras av andra med avföring och kiss. Äldre elever kissar på yngre när de ligger och sover.

2011: Skolan polisanmäls efter flera allvarliga fall av penalism och andra grava missförhållanden.

2012: Den muslimska skolan misstänks ha fuskat till sig bidrag på nästan tre miljoner enligt ett avslöjande i SVT.

2012: En elev som kränkts och misshandlats på skolan får ett skadestånd på 80000 kronor av skolan som till en början är motvillig.

2012: Nya övergrepp avslöjas på skolan. Bland annat våldtäkter med kvastskaft och sexuella övergrepp på flickor.

2013:Två pojkar, 14 och 15 år, ska ha fått ögonbindel, hållits fast och bränts på ryggen med ett hett strykjärn av ett stort gäng äldre elever…

Vänta lite. Jag blandade ihop allt. Det här handlade om Lundsberg, en internatskola för svensk överklass som fortsatt åtnjuter samhällets förtroende och uppbär statsbidrag. My misstake.