Överallt detta prat om mördarsniglar. Tidningarna frossar i artiklar om lämpliga bekämpningsmedel, kockar levererar förslag på recept och det tipsas om att mörten nappar på agn med mördarsnigel. Ord som snigelplåga och snigelinvasion finns snart i ett nyordslexikon nära dig.
Hur blev det då så här? Hur kommer det sig att annars milda och timida djurälskare med glädje stampar sönder, eldar upp, fryser in och slår ihjäl små oskyldiga varelser?
Att döda sniglar har blivit en folksport och ett kärt beteende snart lika stort som Allsång på Skansen, lådvin i husvagn eller hustrybyten i radhusområden. Alla dödar sniglar för sniglarna skall bort.
Jag tycker synd om snigeln. Lilla snigel akta dig.
Till och med själva ordet mördarsnigel är en konstruktion i syfte att demonisera snigeln till den grad att utrotandet av honom upplevs som acceptabelt. Nu tycker ni att jag går för långt (och det gör jag så gärna) men faktum är att man i nazityskland hade samma retorik för att legitimera utrotandet av judar.
Mördarsniglarna, eller den spanska skogssnigeln som den egentligen heter, gjorde sitt intåg i Sverige 1975. I Spanien har skogssnigeln fler naturliga fiender och den förökar sig inte lika snabbt i värmen. Skogssniglarna trivs helt enkelt bättre i Sverige.
Men vi svenskar trivs inte alls med våra invandrarsniglar. Vi fördömer, hatar och utrotar på ett sätt som känns skrämmande. Men snigeln är bara en gäst här, en flykting som söker värme och omtänksamhet.
”Sniglarna förstör våra odlingar”, säger man. ”Invandrarna tar våra jobb” är en annan bekant formulering.
Problemet med sniglarna är att de har ett övertag i näringskedjan. Vi människor känner oss överlistade och utmanade på vår ledartron. Svaret blir att vi ger oss på dessa små vänner med en helt oproportionerlig vedergällning.
Har inte historien lärt oss någonting?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar