Historien om Lars Wilks och rondellhunden är inte i första hand en berättelse om yttrandefrihet, det är inte heller i första hand en berättelse om konsekvenserna av religiös extremism. Historien om Lars Wilks och rondellhunden är berättelsen om hur en person som saknar humor berättar ett skämt och får andra personer som saknar humor att bli arga eftersom de inte tycker om skämtet som ingen annan heller tycker är roligt.
I nästa led blir det historien om hur tidningsmakare och kulturmänniskor tar fram stora trumman och trummar ut yttrandefrihetssången, ni vet den som gör porrmiljardärer som Larry Flynt till hjältar och rondellhundskonstruktörer till det fria ordets stolta förkämpar.
Här inträffar nu något paradoxalt, för på den plats som tidigare varit helt fri från skratt börjar faktiskt humorn att spira. Det är roligt att läsa allvarliga ledartexter där man tävlar i att skarpast formulera det fria ordets nödvändighet och samtidigt gör det lilla konstkritiska tillägget för att på så sätt slippa undan en fatwa. Det är roligt att se bilder på den alltid lika bistra Wilks på Stockholmspromenad utan livvakter eller med en yxa i handen. Han är inte rädd eftersom han har hela kulturetablissemanget på sin sida.
Historien om Lars Wilks och rondellhunden är historien om att det alltid är för tidigt att räkna ut skrattet. Det må stocka sig i halsen, men roligt är det.
Jag funderar lite löst skillnaden mellan det Wilks gjorde och det som fotografen (som jag glömt namnet på) som skapade Ecce homo gjorde. Om jag har fattat det rätt så byggde Ecce homo på grundtanken att Jesus älskar alla. I det fallet blev flera personer oerhört provocerade av att det även innefattade bögar, flator och transvestiter. Som jag fattade det så fanns det ett alltså ett innehåll och ett syfte i fotografens konst som var högre än att provocera.
SvaraRaderaMen vad finns det för innehåll och syfte i Wilks konst? Är det yttrandefriheten han försvarar? Men vad yttrar han? Vad är det för yttrande han försvarar? Jag kan inte se något konstruktivt kritisk yttrande om islam i det han gjort. För mig blir det en tom form.
Jag håller helt med dig. Jag har precis samma känsla. Nu vet jag i och för sig inte om det delvis beror på att massmedia aldrig varit intresserad av något annat än själva provokationen, men Wilks konst känns tom.
SvaraRaderaJag tror hon hette Elisabet Ohlson (kanske med en helt annan stavning) och jag upplevde hennes konst som lite dålig rent estetiskt men intressant budskapsmässigt. Såg någonting hon hade gjort nu om den sista tiden i en människas liv eller något sådant. Tyckte att det verkade väldigt bra.